Så det är tyst här. Inte ett endaste nytt inlägg på över en månad. Dethär är inte bra.
Problemet är att jag har drabbats av skrivkramp. Jag vet inte vad jag skall skriva om eller hur jag skall differentiera min blogg. Hur skall jag begränsa innehållet som finns här, vad skall jag ta med och vad skall jag lämna bort. Jag har inget intresse i att skriva ner här åt er att idag har jag ätit skorpor, läst till min tent och övat på på vår Power Point presentation. Nej, ingen blir lyckligare av det.
Oberoende av detta, så tänkter jag nu försöka skriva. Varje dag. Om inte ett långt inlägg, så åtminstone ett litet. En liten anmärkning om något som jag tänkt på, någonting som jag tyckt att var inspirerande eller någonting roligt som hänt. Bara för att jag vill dela med mig av mina tankar här och för att jag tycker att det är så roligt att titta tillbaka i arkivet och se hur jag funderat och tänkt.
Idag var det vårens första dag. Efter att ha tillbringat hela dagen på Hanken och övat inför en presentation imorgon beslöt jag mig för att promenera hem. Solen värmde min kind just sådär som den gör nu i mars och jag måste kisa med ögonen för att inte bländas. Jag strosade omkring på stan och gick in i butiker fast jag inte egentligen hade tid. Men jag gjorde det endå, bara för att jag kunde.
Mina tankar går redan till sommarens veckoslut som kommer att tillbringas på holmen. Jag vill klä mig i en mjuk, lång, ljusgrå kjol och ett löst linne. Känna mitt hår klibba fast i mitt läppglans och värmen av honom mot min kropp. Stå barfota på berget och känna vinden mot min hud. Drömma mig bort, i framtiden och i att allting känns bra.
Jag tror att det är viktigt att dagdrömma. Att ibland bara blunda för det gråa och föreställa sig någoting ljusrött istället. att måla upp sin framtid framför ögonen på en, med fina hästar, vackra lägenheter och vänskapsband som du inte ens kan värdera i guld. Det är gratis att dagdrömma, så gör du det också.
/
Huhu. Ei yhtäkään uutta blogipostausta yli kuukauteen. Tämä ei kyllä ole yhtään hyvä.
Ongelmana on se et minä en osaa kirjoittaa. Tai tietysti, osaanhan minä näitä näppäimiä näpyttää sillä tavalla että syntyy järkeviä sanoja. Mutta inspiraation on jossain aivan muualla ja joka kerta kun istahdan tähän niin sormet menevät aivan lukkoon.
Tämän on nyt kuitenkin pakko loppua. Siksi olenkin päättänyt, että yritän, eiku oikeastaan pakotan itseni, kirjottamaan tänne jotain joka päivä. Ei sen tarvi olla mitään pitkää eikä mitään maata mullistavaa, vaan jotain sellasta mikä on saanut minut päivän aikana hymyilemään, miettimään tai muuten vaan on kummastellu mieltäni. Minua ei kiinnosta pätkääkään kirjoittaa siitä mitä olen tänään tehnyt, vaan haluan jakaa teidän kanssa sellaisia asioita jotka inspiroivat, ilahduttavat tai muuten vaan mietityttävät. Tästä tulee varmaan aikalainen sillisalaatti, mutta ei se mitään. En minä muutenkaan ole mitenkään kovinkaan selkeä ihminen, ja bloginhan pitää heijastaa kirjoittajansa luennetta, eikös?
Tänään oli kevättä ilmassa. Siis oikeasti kevättä. Aurinko lämmitti jo vähän poskelle ja silmiä oli pakko siristää kun ulkona oli niin kirkasta. Kävelin koulusta kotiin, hitaasti. Nautin kaikista kaupungin äänistä ja keräsin inspiraatiota.
Aloin jo unelmoimaan kesästä. Pitkästä, ihanan pehmeästä, vaalean harmaasta hameesta. Löysästä topista. Aaltojen melusta ja kesätuulen puuskahduksesta ihollani. Hänen kätensä minun ympärilläni ja suolaisesta mausta huulillani. Voi kesä, tulisit jo, kaipaan sinua niin.
 |
| Kesä ja kisat. Ei se heppatyttö muutakaan kaipaa... |
