Hey, where have you been?

Hej.

Det var ett tag sedan. Var har jag varit? Varför har jag inte skrivit? Jag vet inte. Det är det enda svar jag har. Jag har många gånger öppnat denhär sidan, men aldrig har det funnits någonting att skriva. Eller jo, nu har det ju hänt saker. Men de har bara inte formats till ord. Nu också känner jag att jag skulle bara vilja radera detta inlägg. Varför? Jag har ingen aning.

För tillfället sitter jag i tåget. Jag skulle åka först imorgon. Men min tidtabell ändrades och jag kunde åka redan idag. För första gången i mitt liv upplever jag någoting som gör att jag på 15 minuter packar ihop mina saker och sätter mig på första tåget till en annan stad. Och det känns så självklart.

Så klart tvivlar jag ibland. Jag är så van vid att alltid stå på egna ben och vara stark ensam. Jag har aldrig gjort någonting sådanthär förut, och det gör mig osäker. För denhär saken är inte bara fast på mig. Utan den är fast på en annan person också. Jag måste lära mig att lita på en annan person helt och hållet. Lita på att han inte gör mig illa. Och det är spännande. Det är inte lätt för mig. Inte alls. Men samtidigt, så känns det så självklart att gå efter hjärtat. Så enkelt och naturligt. Det känns rätt.  

Det har varit en höst full med upp- och nergångar. Det har skett en massa förändringar. Jag har tagit avstånd från vissa personer, medan jag lärt känna en massa nya underbara personer. Jag har börjat tänka allt mera på att omge mig själv med personer som jag tycker om och som ger mig energi, och inte spendera så mycket tid med sådana som stjäl av den och gör mig osäker. Och via det har jag funnit så fina relationer. Samtidigt som jag vågat utmana mig själv och faktiskt vara den jag är på olika evenemng och fester. Och det har lönat sig. Nu vågar jag stiga upp ensam på scen, dra ett program och bjuda på mig själv. Och jag tycker så mycket om det. 
  
Hmmm. Jaa-a. Vad skall jag säga. För tillfället är jag nöjd. Faktiskt riktigt nöjd. Med allt det jag har. Med mitt liv. Hur det håller på att utformas. Och för att jag vågar vara jag. Inte hela tiden och inte i alla situationer. Men mer och mer. Och det skall ni också försöka vara. Strunta i dem som tar av er energi och gör er osäkra. Även om det skulle vara er bästa vän. stå på er, lyft upp er blick och le. För ni är så värda det. Omge er med människor som påriktigt tycker om er och gör saker som ni påriktigt tycker om. 

Nu när jag skrivit känns det bra. Jag har saknat detta. Att låta tankarna flyta över tangentbordet och se hur de bokstav för bokstav bildar ord och meningar. Jag känner mig tillfreds. 

Det känns skönt.

Hey, it's been a while

Hej på er, hur mår ni?

Det har varit ett tag sedan.

För tillfället känner jag mig lite vilsen. Jag känner mig ofta lite vilsen såhär på hösten. Lite vilsen över hur jag skall reagera och agera. Lite vilsen över mina beslut och handligar. Lite vilsen över mitt sällskap. Över vem jag är med. 
Tror inte att det är så bra. 

Men men, det gör inte så mycket. Än har jag inte riktig tkommit fram till dendär lugna känslan då jag vet att allting kommer att ordna sig och att det inte gör så ycket fast allting lite driver omkring. Men jag intalar mig själv att den kommer infinna sig. Det har den alltid förr gjort.

Och kanske handlar det om att välja. Välja sitt sällskap och vem man umgås med. Spendera mindre tid med dem som drar en ner, och mer med dem som ger en mera energi och iver. Det är bara så svårt när man är intrasslad i ett nät. Men kanske det går att ordna. Allting går att ordna. 

Jag måste bara göra upp en plan. Den planen beror på de följande dagarna. Så ett par dagar måste jag ennu vara vilse. Efter det får jag börja göra upp en plan och verkställa den. För jag vill inte hamna där var jag en gång redan varit. Jag vägrar, jag är för vacker för det.

det finns så mycket vackert här i världen. så varför spendera tid på saker som du tycker är fula?

This is what it feels like

Livet känns så skönt nu. Jag har städat min lägenhet, burit ner alla kartonger och ordnat alla saker. Sakta men säkert blir dethär hela tiden mera och mera mitt hem. Nu fattas bara några blommor till min vas och så är jag redo för besök på fredag. Spännande.

Och så känner jag mig så fräsch. Jag njuter av den bruna färgen som sitter på min hud efter Portugal. Njuter av hur jag ser ut, njuter av mitt hår som alltid får så vacker färg såhär på hösten. Njuter av doften av Victorias Secrets hudkräm och A&F parfym på min kropp. Njuter av att jag kan gå barfota över golvena, älskar att gå barfota. Njuter av sitta i korta mjukisshort och överstor huppare med benena i kors och lyssna på bra musik.

Njuter av att klockan inte ennu är så mycket. 

Helt enkelt, så njuter jag av att vara jag. Hoppas ni också njuter av att vara ni.

She's a girl abroad, she likes to do it on a board

Hey you, how's it going? 

Jag har landat här hemma ren för ett par dagar sedan, men inte hunnit skriva hit någonting förrän nu. Men nu har jag sprungit omkring på en massa ärenden, lite fått ordning här i lägenheten och det allra viktigaste, fyllt kylskåpet, så nu kan jag sätta mig ner och skriva litet.

Portugal var alldeles fantastiskt. Fint soligt väder ett par dagar, super vågor och så inspirerande människor. Igen dras jag åt två olika håll, men istället för att hamna i panik som jag gjort tidigare och bara haft den känslan att jag velat springa ifrån allting, så känner jag mig lugn. för jag håller på att komma upp med en plan. Och så börjar jag få lite humm om vad jag vill göra.

Ronja har gjort fina framsteg. Förra veckan reds hon av Sara och Nicco och så har jag ridit henne på söndag och måndag. På söndag var hon lite springig, men igår läppte hon så fint efter en stund och var så underbar. Det är så roligt att jobba med henne när man varje dag märker att hon går framåt och förstår mer och mer.

Solnedgång i Ericeira

För att det är höst nu

Hej på er. Hur mår ni?

Här går det fint. Hösten har kommit, det sticker i mina fingrar och kinder när man går ute. Jag tycker så om hösten, färgerna är så vackra, luften är frisk och allting känns fräscht.

Livet känns bra nu. Ronja gick så fint idag. Hon har ett par dagar varit svår, och jag har blivit frustrerad på mig själv när jag känner att min kunskap och min ridning inte räcker till. Men jag försöker hela tiden tänka att bara jag gör mitt bästa och hela tiden försöker komma ihåg allting jag har lärt mig och hela tiden försöker göra mitt bästa så är det tillräckligt. Det är en helt annan sak att lära en unghäst än att rida en färdigt skolad vuxenhäst. Det är någonting som jag inte ennu kan, och som jag nu kommer att lära mig. Och det kommer gå fint, bara jag ger det tillräckligt med tid, både för mig och Ronja.

Lägesrapport

Hej på er. Hur har er vecka varit?

Min har varit helt smockfull med en massa roligheter. Jag har ridit ett antal höstar, varit i skolan och umgåtts med en massa kompisar. Men det bästa av allt, så var på torsdag då Ronja äntligen kom hem. Honsår för tillfället hos Stella. Igår red jag henne för första gången, och hon uppförde sig så fint, så fint. Men vem är hon?

Ronja, även kallad Rövardottern, heter påriktigt High Heelz Firfod, är ett 6 årigt sto från Danmark. Hon kan inte ännu så mycket, men hon lär sig snabbt och hon har så vackra rörelser. Jag tror, att bara både hon och jag får hållas friska så kommer hon vara någon som man ennu hör av. 

Jag skulle egentligen ha tävlat idag i Lojo med Shakira, men tyvärr så har hennes ben varit till och från svullet så jag bestämde mig för att inte starta. Det är aldrig rätt att tävla en häst som inte är helt i skick. Som ryttare måste man komma ihåg att det är vi som beslutat oss för att rida på hästarna, och då bär man också på ett ansvar att hästen är i sådant skick att den håller att ridas på. Hästarna ger så mycket till oss av helt fri vilja, då är det extra viktigt att se till att deras godhet och hjärlighet inte skadar dem.

Så det blev lite ändrade planer för veckoslutet. Om ett par timmar blir det lunch hemma med föräldrarna och Martina, sen skall jag fara ut till Ronja och efter det blir det fest för hela slanten. Vi hörs.

#HighHellz #futurehope #risingstar #mylove

Saknar dig redan

Efter dehär fem dagarna vet jag mer än någonsing vad jag vill. Vad jag vill göra som stor. Men jag vet inte hur jag skall förverkliga det. Jag behöver en plan, någonting så att jag vet hur jag skall gå.

Men, nu vet jag vart jag skall gå. Jag vet vart jag är påväg. Hurdana människor jag måste komma i kontakt med, en hurdan livsstil jag skall försöka uppnå. 

Jag vet bara inte var jag skall börja. Jag har ett enormt mål framför mig och ett par mindre delmål. Mål som just nu känns långt borta, jag kan inte ens nudda dem med fingerspetsarna. Men jag skall dit, dit upp. Jag skall nå dem. Och jag skall jobba så attans hårt för att komma så högt jag bara kan. Bara blicka framåt, hela tiden. Ta vara på varje chans och planera allting till minsta detalj. Skippa sådant som motverkar mitt mål, jobba extra hårt för att maximera nyttan av det som hjälper mig mot mitt mål. 

Jag vet att jag kan göra allt dedär. Men endå är jag orolig. För jag vill så himla mycket. Och jag kommer att bli så besviken om jag inte kan uppfylla dem. Men det är ingen ide att låta sig skrämmas av groparna. Blicken mot målet så blir det nog bra. Och resan dit, ja, den resan är mitt liv.

 

Saknar dig ♥

The higher you set your goals, the higher you will get

Hej på er, hoppas ni har haft en fin dag.

Jag sitter och väntar på att min tvättmaskin skall bli klar så att jag kan hoppa i duschen och sedan fara iväg på en kompis tuparen. Efter det väntar det utekväll med Anni, Tony och hans jätkäkaverin. Skoj.

De senaste dagarna har mina värderingar och mål för livet satts på prov. en en gång satts jag i en situation där jag tvingades fundera på vad jag egentligen vill. Problemet med mig är att jag vill så himla mycket. Jag vill vara bäst på allting, leda allting och organisera allting. Jag har jätte svårt att vara med i någonting där jag inte ser en framtid för utveckling, och jag har svårt att acceptera att jag inte kommer kunna vara med och förverkliga stora förändringar. Men, som det nu ser ut, så är gårdagskvällens osäkerhet bortblåst och jag har hittat tillbaka till mina värderingar och mål. Men det är svårt att låta bli att fundera på möjligheterna, då man ser vad som håller på att ske och att det håller på att gå helt åt pipan. Den bittra sanningen är endå att jag inte har tid att förverkliga alla mina drömmar. Jag måste fokusera på några saker och låta det andra bara vara. Om jag skall ha möjlighet att utbilda min nya häst (ja, ni får se henne snart), klara av mina studier och kicka igång mitt nya enorma projekt så kan jag inte ta för mycket annat på mig. För när jag gör någonting, så vill jag göra det med kvalitet.

I övermorgon reser jag iväg till Danmark för att spendera 6 dagar i alla dressyrryttares paradis. Där kommer jag rida min nya häst och bara njuta av att vara där. Det kommer bli alldeles underbart. Jag har tillochmed blankat mina ridstövlar med rikitgt skoblank så att det är fina och glänsande. 

"If your dreams don't scare you, they aren't big enough"

 

Höststämning

Hej på er. Hoppas ni har haft en trevlig onsdag.

Själv unnade jag mig sovmorgon och gick sedan ut på stan. Vår föreläsare igår sade att vi int ehar någon timme idag, så jag har haft en ledug dag. Jag har shoppat lite sköna höstkläder, det är så mysigt med tjocka dunvästar och stickade mössor och halsdukar såhär i början av hösten. Så var jag i Granit och letade efter deras äppellådor för min tambur, men de fanns inte mera av dem. Hoppas de kommer in i lager snart igen.

Efter att jag kommit hem från stan har jag inte gjort så mycket. Bykat, kört diskmaskinen och fört ner ett par kartonger till mitt förråd. Ni vet, såndänä tråkiga saker som man aldrig orkar göra, men som krävs för att det skall bli mysigt. 

Min lägenhet börjar äntligen få bli lite i ordning. Ett par lampor skall sättas upp, men det kan vara att det blir till om ett par veckor. En fåtölj, några mattor och en skrivbordsstol står också på shoppinglistan. Men efter det börjar det vara fint.

Jag älskar denhär höststämningen som rullat in i stan nu de senaste dagarna. Det är lite kallt på morgonen, det nyper lite i kinderna när man gör ut genom dörren. Det är så otroligt lätt att andas och solen bländar en genom redan lite gulnande löv. Sommar i all ära, men hösten är nog nästan min personliga favorit av årstiderna.

I höst kommer det hända en massa spännande. Min nya häst kommer hem (far till Danmark och rider henne nästa vecka), skolan och nya kurser drar igång, det blir resor till Portugal och New York. Och så kanske kanske kanske, kan jag sätta igång och förverkliga ett stort projekt som vi började brain storma på förra veckan. Så, jag ser verkligen framemot dehär månaderna.

Så fantastiskt vackert

Jag saknar dig. Varje minut, med hela mitt hjärta. För allting var så lätt då. Då, när du var här. Nu står jag här, i startgropparna till mitt nya äventyr. Med någon som jag inte känner. Men som jag hoppas blir min nya vän. Men jag är endå osäker. Det är så mycket som jag måste lära mig, så mycket som kommer krävas av oss. Av mig. Och henne.
Så snälla. Jag ber dig. Kan du hjälpa mig? Leda mig där uppifrån. Puffa mig åt rätt håll. Det behöver inte vara lätt. Och det behöver inte gå fort. Det enda jag hoppas är. Att du ser till att vi inte tappar bort oss.
Tack. Tack för allting. För att du alltid fanns där. För att du alltid gjorde ditt bästa, även då du inte skulle ha behövat. Att du alltid ställde upp för mig. För att du lärde mig allting, som jag nu kan. För att du lärde mig vad det betyder att vara ett lag. Att räkna med den andras svagheter och kompletera upp dem med ens egna styrkor. Att faktiskt bita ihop och jobba då det känns motigt. Tack för att du var du. Jag älskar dig så.

Let every monday be like this one

Hej på er. Hoppas ni mår bra. 

Denhär måndagen har hittils varit alldeles perfekt. På morgonen vaknade jag utsovd, åt morgonmål och for iväg till stallet. Där red jag Guldponnyn a.k.a. Barbi på ridplanen i underbart solsken. Hon gick så fint, galoppen blir hela tiden bättre och bättre och hon orkar hålla sig kvar i rätt form längre och längre stunder. Som avslutning skrittade jag av henne på åkerkanten och så lyckades jag få henne övertygad om att vattenboxen inte kommer äta upp henne. Dessutom matchade jag henne så fint i mörkblåa lindor som gick i samma färg som mina kläder. Det är såndänä små saker som gör att vardagen i stallet blir extra värdefull. Att klippa hovskäggena, reda ut svansen och putsa tränset. Små detaljer, som i sig inte spelar så stor roll, men som betyder mycket för att man skall trivas och tycka att det är roligt att vara i stallet.

Efter Guldponnyn longerade jag ennu Vofflan, som gick riktigt fint.

Nu har jag precis ätit en god middag/lunch framför ett avsnitt av How I Met Your Mother. Och efter dethär, så måste jag ta tag i mitt tentläsande, har slöat alldeles för mycket med det. Det är det enda som inte gör denhär måndagen perfekt. Men förmiddagen, den var just sådan som jag skulle vilja att alla förmiddagar skulle vara. Att få gå ut i stallet efter en skön morgon, rida ett par fina hästar på en ridplan med juvligt botten och solsken är vad jag kallar en perfekt måndag.

 

You mustn't be afraid to dream a little bit bigger, darling

Hej på er.

Det är en liten evighet sedan jag uppdaterade senast. Men jag skriver hellre få, men vettiga inlägg än en massa inlägg som egentligen inte har någon tanke bakom sig. Hoppas ni håller med mig om det.

Under denhär veckan har det hänt en massa på hästfronten. Av mina 9 semesterdagar tillbringade mamma och jag 5 stycken i Tyskland och Danmark. Dessutom har jag hunnit flytta in i min lägenhet, rida lite ponnysar i hemmastallet och gå på Weekend Festival tillsammans med Marre och Anni. Livet är som bäst när det snurrar i hundratjugo.

Men, de två bästa dagarna var nog förra veckans lördag och söndag.

Vi såg helt underbara hästar i en helt fantastisk omgivning. Jag har aldrig ridit sådana hästar förrut, det känns som om jag för första gången har fått pröva på vad riktig ridning, på samma ridplan som de stora pojkarna rider, är. Jag har hittat den smaken som får mig att villa mera, drömma större och ta dethär mera seriöst. Det känns som om allting trappats upp en nivå, att mina drömmar och förväntningar på framtiden gått från ganska vanliga och säkra till någonting av en helt annan dimension. Jag har blivit säkrare på att jag skall lyckas med dethär. Jag har hittat en beslutsamhet som jag inte haft förrut. Och tillsammans med en ny stjärna kommer jag att kunna ta mig hur långt som helst. Only the sky is the limit.

Imorgon tar jag följande steg

Jag är färdig nu. Jag har varit färdig redan i ett par veckor. Redo att gå vidare. 

Människor säger att jag tar dethär så bra. Att jag varit så duktig. Själv är jag lite skrämd för mig själv. Att jag inte är ledsnare. Att jag inte sörjer mera. Är det okej? Är det okej att jag inte gräver ner mig under täcket och gråter i timmar i sträck så som de gör i hästböckerna? Eller är jag bara en hemsk människa när jag inte sörjer min bästa vän mera än såhär? 

Men jag ser ingen mening med det. Varför skall jag bara vara ledsen och tystlåten. Ingenting på hela denhär jorden får honom tillbaka. Ingenting. Så varför skall jag förstöra månader med att sörja efter någonting jag endå aldrig kommer få tillbaka? Det ger ju mig ingenting. Hellre går jag vidare med lätta steg. 

För de är lätta. Tack vare det som hände med C, så vet jag nu vad jag vill. Jag är säkrare på vem jag är och vad jag älskar. Jag har en säkerhet som jag inte hade tidigare.

Ibland funderar jag, att är det också ett hemskt sätt att tänka? Att jag fick någonting positivt utav det som hände. Men, sen igen, jag kan inte få det ogjort. Så istället för att slänga all de erfarenhet i roskisen, så kan jag vända på saken och göra det till kunskap. Till en säkerhet och till någonting som formar mig själv.

Imorgon tar jag följande steg. Imorgon sätter jag mina fötter i ett flygplan som tar mig och mamma till Tyskland. För att hitta en ny vän. Imorgon tar jag följande steg på den steniga vägen som är mitt liv. Och jag gör det med en öppen blick och ett leende på läpparna.

Hey, my name is Sebastian

Hej på er. Hur har era senaste 2 veckor gått?

Det är verkligen en evighet sen jag uppdaterade förra gången. Jag vet inte, efter Carrys död så hade jag en massa att skriva om, en massa tankar att forma till ord och meningar. En massa som jag ville ha sagt.

Men sedan, så tog det bara plötsligt slut. Kanske min förkylning har lite med min ordtorka att göra, men jag är inte säker. Hur som helst, så var det som om jag plötsligt skrivit av mig, som om att jag inte mera orkade dela mina tankar och funderingar med er. Jag har nog en massa bra startgropar för inlägg, men jag bara inte orkar ta dem dedär steget längre för att utveckla dem till någonting läsvärt och djupt. För tillfället vill jag bara vara, och inte tänka så mycket.

Hey there beautfiful

Jag vet aldrig vad jag skall säga? Mina ben ser dåliga ut i dehär byxorna? Att jag alltid skall säga så konstiga saker? Varför kan jag aldrig vara normal?

Det är så lätt att kritisera sig själv, att se alla dåliga saker i efterhand. Samtidigt som människor tycks ha otroligt svårt för att se de goda sakerna oberoende om de sker nu eller redan har skett.

Hur skall vi någonsing kunna utvecklas som människor om vi bara mollar ner oss själva? Om vi inte inser att det är våra fel, och hur vi behandlar dem som gör oss till vem vi är. Kanske fel är helt fel ord. Fel står för någonting negativt, någonting icke-velat. Och felen finns ju till för att vi nästa gång skall göra rätt. Felen är det som får oss att falla ihop för att sedan ta oss upp pånytt. Hur skulle mänskligheten se ut om ingen någonsing skulle misslyckas eller falla? Om alla hela tiden skulle gå med hakan uppe och ha starkt självförtroende?

Själv så tycker jag att de mest intressanta människor är de som har detdär djupet. Det djupet som man får när man vet hur det är att vara skadad. När man har detdär mörka som lyser igenom fast man försöker dölja det. Det mörka som visar att man misslyckats, att man inte alltid gått med huvudet högt.

Men vem säger att man egentligen måste dölja det? Skadar det att visa vad man gått igenom? Är det inte ens historia och det att man accepterar att det inte alltid varit lätt som bevisar hur stark man egentligen är? Är inte det om någonting självförtroende, att man vågar visa att man inte alltid varit duktig. Och att man kanske inte ennu är det, men att man endå vågar vara sig själv.

Ja, såklart så skall man inte genast berätta åt en ny bekantskap ens mörkaste ögonblick i livet.
Men, man behöver inte försöka dölja sina djupare sidor. Istället skall man vara stolt över dem. För man har upplevt någonting som många inte har gjort. Kanske inte någonting man är glad över, kanske inte någonting som alla tycker om. Men de människor som är värda att ha som vänner, kommer att uppskatta dig mycket mera då du vågar skala av dig dina lager av försök att dölja din skrovliga yta. För det är vackert med gropar och skuggor. Det finns någonting spännande i dem. Man tröttnar aldrig på någon som kan visa upp olika nyanser. Det gör man på någon som har en spegelblank yta. Varför? För den är likadan varje dag. Någon med skuggor ändrar beroende på hur solen lyser.

 

En gång var det du och jag, du och jag.

Idag hämtade jag Carrys träns och sadel från stallet. Jag putsade och oljade dem alla. Jag började med tränset, sen kandaret, sadeln, sadelgjorden och till sist grimmorna. 

Halvvägs genom kandaret började det kännas konstigt. Då jag kommit så långt att jag började olja sadeln kunde jag inte tala mera. För det kändes så underligt. Och nu, då jag hängt upp hans träns och grimmor på min skåpdörr, och sedan ennu satt fast vår sista gemensamma rosett i kandaret så vet jag inte vad jag skall säga. 

För dethär känns inte rätt. Hans träns skall inte hänga här i mitt rum, inte sådär rena och glänsande. Dom skall vara på hans huvud, med vitt lödder från en svettig träning, på kanterna. Med skum på nosremmen, då han viftat på huvudet då han tyckt att piruettövningarna varit jobbiga. 

Samtidigt så är de otroligt vackra. För de symboliserar allt vi gått igenom. Varenda träning och varenda tävling. De finns en frid över dem, någonting som får mig att känna att han har det bra, att en liten del av honom finns i dem. Och därför låter jag dem hänga kvar. För de ger mig ro, ett lugn.

Ikväll lyssnar jag på vår KÜR musik. Aldrig någonsing har den varit så vacker. Som nu, då jag sitter här och tänker på honom.

 

För det handlar om att du måste falla för dig själv först förrän någon annan kan falla för dig.

Hon sitter där. I sina mjuksshorts och slappa t-skjorta. På sängen. Med datorn i famnen. Hon har sina långa, brunbrända ben utsträckta framför sig, sitt nytvättad hår uppsatt i en knut. Runt handleden finns flera armband, ett flätat med ett silverhjärta och bokstaven C som en silverberlock. Ett läderarmband som flagnat i färgen. Och ett Childhood armband, såndänt som många redan börjar ha. Hon funderar på sitt liv. På vad hon känner. 

Hon känner att hon mognat. Att hon börjar hitta sina hörnstenar i sitt liv. Att hon börjar våga lyfta blicken. Att hon inte behöver vara beroende av någon annan, att hon kommer att klara sig. Att hon inte tänker låta sig påverkas av hurdana de andra vill att hon skall vara. Eller egentligen över hurdana hon tror att de andra tycker att hon borde vara.  

Att hon är den enda som själv kan påverka vem hon är. De andra kan inverka, men samtidigt är det hon som bestämmer vad hon tar med sig och vad hon låter vara.

För hon har blivit så vacker. När hon ser sig själv i spegeln, så är hon vacker. Och det är okej att säga så. Oberoende av vad samhället vill ändra på henne. Hon har inga fel, hon är perfekt just så som hon är. Fast hon inte passar in i samhällets bild på vad perfekt är. Men hur skulle hon, eller hur skulle någon annan, när alla människor är olika.

Hon har alltid haft kroppen och håret. Men nu har hon kanske hittat glöden. Den som får hennes hy att skina inifrån och hennes ögon att brinna. Varför? För att hon äntligen har börjat visa vem hon är. 

Hon vet inte om de andra kommer att tycka om henne såhär. Men hon är färdig att ta den risken, för hon är kär i känslan av att älska sig själv. 

För att det är det som jag älskar

Det är över nu. Jag har stigit upp, lyft min haka och jag ler igen. 

För jag har bestämt mig. Jag hör till denhär världen. Det är här, bland hästarna och mina kompisar, som jag kan vara mig själv. Det är dags för mig att hitta en ny vän, en ny tävlingskamrat och en ny teammedlem. med betoning på ny. carry får jag aldrig tillbaka, och det kommer aldrig finnas någon som han. Men, det finns helt säkert en häst som vi kan bilda ett nytt team med. En häst som behöver och ger kärlek, en häst som kan bli min nya vän.

Hur kom jag fram till dethär? Hur beslöt jag mig? Vi var nu i helgen i Skåne och tittade på Falsterbo Horse Show. Och då jag satt där, på dressyrläktaren och kände hur kalla kårar gick uppför min rygg då Patrik Kittel red sin KÜR på Scandic, så bara visste jag. Att jag inte är klar, att jag älskar denhär världen. Att jag älskar dressyr och att jag älskar hästar. Det innfann sig ett inre lugn, för jag visste att ingeting annat spelar någon roll. För det finns inga andra bra valmöjligheter. För det är här jag hör hemma. 

För om jag slutar nu, så tappar jag bort mig själv. Jag kommer vandra omkring i en dimma, och snart kommer jag inte känna igen mig själv mera. Jag kommer itne veta vem jag är. Jag kommer vara tom och full av hål. Jag kan fylla dom hålena med en massa andra saker, det är inget problem. Men jag vet redan nu, utan att ha prövat, att det inte kommer göra mig lycklig. Att det inte kommer ge samma känsla som då man får rida sin KÜR i SM final eller bara gosa tillsammans i stallet.

When riding a horse, we borrow freedom

Not really sure how to feel about this

But you were, by far, the most beautiful part of me. And now I am here, feeling old, ugly and destroyed. Because you took all my glory with you when you left.

All along it was a fever
A cold sweat hot-headed believer
I threw my hands in the air I said show me something
He said, if you dare come a little closer
Round and around and around and around we go
Ohhh now tell me now tell me now tell me now you know
Not really sure how to feel about it
Something in the way you move
Makes me feel like I can't live without you
It takes me all the way
I want you to stay
It's not much of a life you're living
It's not just something you take, it's given
Round and around and around and around we go
Ohhh now tell me now tell me now tell me now you know
Not really sure how to feel about it
Something in the way you move
Makes me feel like I can't live without you
It takes me all the way
I want you to stay
Ohhh the reason I hold on
Ohhh cause I need this hole gone
Funny you're the broken one but i'm the only one who needed saving
Cause when you never see the lights it's hard to know which one of us is caving
Not really sure how to feel about it
Something in the way you move
Makes me feel like I can't live without you
It takes me all the way
I want you to stay, stay
I want you to stay, ohhh

I en korsning.

En jappe frågade mig på lördagen då vi stod ute och rökte (jag röker inte, men jag var med och umgicks så att han slapp vara helt ensam).

- Mitä sä teet?

Jag berättade att jag studerar på Hanken, men att jag för tillfället sommarjobbar.

- Niin, mut mitä sä siis tällä hetkellä teet?

Jag sa att jag inte vet. Att hela mitt liv är slaget i spillror, att jag inte vet vad jag skall göra.

- Ai mites nyt sillee?

Jag tittade på Anni. Jag hade ingen aning om hur jag skulle formulera mig. Anni räddade mig ur situationen och sade: Sen tiimikaveri kuoli viime viikonloppuna.
Han beklagade sig occh så började vi tala om helt andra grejer.

Men jag började tänka på det idag. Jag står i ett vägskäl nu. I ett där jag måste välja. Och för mig känns det som om jag väljer vem jag vill vara. Jag väljer vem jag vill utformas till, hur människor kommer att se på mig, hur mitt liv kommer att se ut.

Oftast behöver vi inte välja. Livet för oss mot den väg som ödet anser att är rätt. Men denhär gången, istället för att skjuta på mig i ryggen, så har ödet lämnat mig ensam. Och för första gången i mitt liv måste jag påriktigt välja. Och jag är attans rädd.

För valet står mellan någonting som jag redan kan, någonting som jag vet utan och innan, och mellan någonting helt nytt. Vi människor är nyfikna. Det nya och oupptäckta lockar mig. Men samtidigt, så är jag rädd. För vad om det inte är lika bra, vad om det inte uppfyller samma saker som jag redan har prövat.

För jag vet att jag älskar det som jag redan kan. Men, jag vill pröva på nya saker. Det lockar och drar i mig. Och det vill inte lämna mig ifred.

Kanske jag kan få allt. Kanske allting går att kombinera, bara jag planerar det ordentligt. Kanske det går att ordna.

Men för tillfället tänker jag inte göra någonting. Jag måste tala om dethär med mina vänner. Jag måste fundera igenom det själv, många gånger. Och jag måste lyssna på mitt hjärta. För det vad mitt hjärta säger betyder mest i denhär frågan.

Is this us?

För vi var inte som de andra

Hej på er. Hur mår ni?

För tillfället har jag svårt att svara på den frågan. Jag vet inte hur jag mår. Jag kan inte beskriva hur det känns. 

Men jag har tänkt. Att för tillfället så är alla känslor okej. Det är okej att skratta och le, att känna sig glad. Det är okej att en stund senare vara ledsen och gråta, för att sedan nästa stund vara helt förbannad. Jag måste vara snäll och förstående mot mig själv. Jag tänker inte ställa några krav på mig själv, utan känna just så som det känns. För det är allt okej.

Jag känner mig så trött. Jag vet att jag är stark, att jag kommer att ställa mig upp, borsta bort smutsen från knäna och gå vidare rak i ryggen. Men inte ännu. Jag orkar inte ta itu med allting som krävs för att jag skall kunna stiga upp från marken. För tillfället vill jag bara ligga här, med den kalla vägen mot min kind och höra mina egna andetag. Utan att någon kommer och försöka stötta mig, dra i mig eller viska tröstande ord. Eller ja, man får göra allt dedär, bara man inte antar att jag kommer att svara. 

Och jag har en känsla av att jag bara vill bli lämnad i fred. Att jag inte vill ha all den kärlek som hälls över mig, av att jag inte vill ha all den omtanken. För jag har alltid måstat stå på egna ben, alltid klara mig själv.
Och samtidigt, så vill jag aldrig släppa taget om vissa personer. Jag skulle vilja ha dem runt mig dygnets alla timmar, jag skulle vilja att de skulle sova bredved mig. För med dem, så känner jag mig lite helare. Med dem ser jag mig inte som en splittrad, genomskinlig bild av mig själv. Nej, då jag är med dem, så kan jag andas lite lättare, le lite oftare och glömma lite flera sekunder. Det är inte hopp och det är inte lycka. Det är någonting liknande, men mycket mindre.

Och det får mig att känna mig trygg. Jag är för trött för att röra på mig, för trött för att orka ta itu med att ordna upp mitt liv som för tillfället ser ut som splittrat glas. Men jag vet, att tids nog kommer jag ta mig upp och orka se hur glassplittret tränger in sig i min hud, hur det svider och se hur mitt röda blod rinner ner för mina fingrar då jag försöker få tag om mitt förändrade liv. Men före det, så tänker jag ligga här och känna glasets svalka mot min kind en stund till. 

Jag ville alltid stanna hos dig. För hos dig var jag alltid fri.

Jag känner mig så borta. jag kan inte greppa någonting. Jag vågar inte gör någonting. Mitt sinne är omgivet av ett vitt ludd, en dimma som jag inte orkar börja ta itu med. Jag orkar inte börja nysta upp allting, orkar inte börja tänka. Jag är slutkörd, orkar inte anstränga mig. Men det är helt okej. 

För mitt team är splittrat. Det gick så snabbt, det som jag aldrig ens föreställt mig hände. Han var alltid den jag lutade mig mot, han som stod där när allt annat snurrade. Han som alltid var så fantastisk, han som jag visste att tillsammans med honom så är jag någonting, en del av någonting otroligt.

Och nu, så är han inte mera här. Jag står ensam här, bland alla mina tankar, alla mina val. Och han finns inte där för att leda mig igenom det, där för att bevisa vad kärlek och tillit påriktigt handlar om.

Jag står här, svajande i vinden. Jag ser ingeting, dimman täcker mina ögon, jag vet inte vart jag skall gå. Och när jag sträcker ut handen för att ta stöd, så känner jag bara tomhet. Men jag hoppas, att du tittar på mig där uppifrån. Att du vakar över mig, leder mig åt rätt håll. Och fast jag nu känner mig så ensam och sönder, inte är det, utan att du är här med mig.

Vila i frid
Carry Jr. 
09062001 - 30062013

Dag 27: En låt som beskriver hur jag känner mig idag

Min sommarlovslista har sackat efter ganska så rejält. Det slutade med att jag inte orkade gräva fram mina klockor från min flyttlåda för att fota dem, och efter det har det bara blivit.

Som tur så har jag 2 månader sommarlov kvar, så jag har bra med tid för att göra listan klar.

För den 27nde, så står det en låt som beskriver hur jag känner mig just nu. Den är fortfarande One Directions - I Should've Kissed You. Och jag vet fortfarande inte vad jag skall jag göra åt det. It kind of sucks.

I just realised that I was cold and that I didn't looked you in the eyes. When all I wanted to do was kiss you and tell you that you're gorgeus.

Jag led länge av prestationsångest då jag skulle tävla. Jag var rädd för att misslyckas, för att jag skulle rida in på banan och märka att allting kommer att skita sig. Att jag bara skulle sitta där, rörelse efter rörelse, och känna hur jag inte kunde inverka eller korrigera någonting. Till slut gick det så långt att jag blev nervös för känslan att bli nervös. Jag blev helt enkelt rädd för att bli nervös. Och tror ni inte, att jag då blev om möjligt ennu mera nervös? För då man hela tiden tänker på att uj, jag vill inte känna en känsla, jag vill inte hamna där, jag måste se till att det inte blir så, så blir det ju till att man hela tiden tänker på det man egentligen inte borde tänka på. 

Jag gick hos en idrottspsykolog för att försöka få kontroll över detta. Vi försökte bygga upp en rutin för varje tävling, så att jag skulle känna mig trygg. Men för mig, som går så mycket på känsla i allting jag gör, så fungerade det inte. Jag blev rädd för att jag inte skulle hitta dendär "rätta" känslan, att jag skulle misslyckas i mina förberedelser.

Det hela slutade med att jag skippade hela förra tävlingssäsongen. Efter ett halvt år startade jag för första gången på nytt och skrapade upp knäna ett par gånger till. Efter det slopade jag alla mina rutiner och vanor, alla försök till att hitta en viss känsla och sedan krampaktigt hålla i i den. Jag bara körde. Om jag kände för att lyssna till en viss sång så gjorde jag det. Om jag istället ville snacka skit med en kompis vid hoppbanan en timme före min start så gjorde jag det. Jag skalade bort alla mina krav, slutade göra tankesritter och mentala övningar. Jag läste in mig på programmet en dag före. Jag slutade sätta upp mål, hade inga förhoppningar för någonting. Och det gav otroliga resultat. Tack vare dethär har jag uppnått en fjärde placering i YR SM i år och två stycken internationella placeringar. Jag har kunnat rida inne på banan, och jag har kunnat le på tävlingsdagen. Jag har sluppit allt dedär spännande som tävlandet för innebar. Jag behöver inte tänka mera, jag bara gör. Och det är då som man får resultat. När man slutar tänka.

Igår funderade jag vidare över en diskussion som vi hade med Allu på söndagen om min mignelångest. Jag är i samma situation med minglandet och lära känna nya människor situationer som jag var förra hösten med mitt tävlande. Jag har kommit över fasen då man bara panikerar och krampaktigt försöker leta efter någonting som inte finns. Jag är där var jag ennu lite försöker hitta ett mönster, jag är fortfarande för rädd för att kasta mig i vattnet utan en livboj. Men sanningen är att det är just livbojen som drar mig neråt, som begränsar mig. Bara jag vågar, så skall jag släppa taget, ta ett par simtag och säkert ett par kallsupar på vägen, men sedan kommer jag att kunna lägga mig på rygg och bara flyta omkring. Jag måste sluta ha en massa förväntningar och lära mig att sätta stopp då mina tankar för mig för långt bort. Samtidigt som jag måste förbereda mig i lagom mått.  

Men jag är inte orolig. För jag har övervunnit en sånhär rädsla förut. Jag har lyckats komma över min tävlingsångest, och det är jag verkligen stolt över. Klart att jag blir nervös, klart att det pirrar fortfarande. Men jag vet att jag klarar av det. För jag har gjort det förut. Och på samma sätt, som jag har kommit över min tävlingsångest, så kommer jag att komma över min mingelångest. För då man gör en sak på nytt, som man gjort förut och som man lyckats med, så är det mycket lättare än att lyckas för första gången med någonting som man annars alltid misslyckats med.

Monaco

Hej på er. Hur har eran midsommar varit?

Min har varit någonting helt annorlunda än den klassiska bastu, grillkorv känni finska midsommaren. Jag har spenderat min midsommar i Monaco, på Bal de l'Eté (vi frlstod först sista dagen att det är samma sak som sommarbalen) tillsammans med Allu och en massa andra helt underbara människor.

Vi har bott på lyxhotell (jag bokade det av misstag, jag svär), vi har ätit morgonmål på takterassen, vi har solat på privat Beach Cluben, vi har varit på cocktailevenemang, i barer där billigaste flaskan kostar 300 € och drinkarna är 24 € styck inklusive rabatten, på balmiddag i ett hotell med uppfällbart tak, varit på brunch på ett av Monacos finaste hotell och sett Monacos Casino.
Men, framförallt, så har jag spenderat mitt långa veckoslut med alldeles underbara personer, haft en helt otrolig upplevelse och lärt mig en massa.

Jag vill tacka alla som var med och gjorde detta till en helt underbar resa. Tack. Nedan lite bilder. Och en sång som inte har någonting med något att göra, men endå.

Casino

Hotellets tak i lobbyn

Medelhavet (bild lånad av Allu)

7 timmar kvar

Tills jag får inleda min efterlängtade miniledighet. Fyra dagar helt utan att behöva göra några som helst av mina vardagsrutiner = underbart.

Även ikväll kommer bli juvlig. Först efter jobba skall jag hysterishoppa, sedan blir det middag på en lyxig restaurang med min familj och ett par kompisar och sedan får jag sovmorgon.

Igår hade vi träning för Marko Björs. C var lite motig i traven då hans ögra sida har gått upp så jag måste rida utan sporrar, men han var super fin i galoppen. Vi gjorde helpiruetter och som mest 9 byten på vart annat. Inte hade jag någonsing trorr att han skulle vara klar för Intermediare redan i slutet på dethär året. Jag hade bara lite drömt om det. Han är alldeles fantastisk, min fina häst. Nu får han också en liten minisemester med bara skogsturer, så kör vi igång igen nästa vecka med siktet på Villmanstrand.

2 nätter till sovmorgon

Oj, det börjar märkas på mig att jag har en massa univelkan. Under flera veckors tid har jag bara varit på jobbet, ridit, tävlat och samtidigt försökt pressa in lite kompistid. Detta resulterar i att jag nu är så attans trött att allting går på halvfart. Men, det är bara  två jobbdagar , en tidig morgon och ett ridpass kvar tills jag får gå på en shoppingrunda och spendera kvällen på en lyxig restaurang tillsammans med min familj och ett par vänner. Och sen, sen får jag sovmorgon. 

På fredag flyger vi tillsammans med Allu till Nice, och därifrån tar vi oss vidare till Monaco. Där väntar 3 underbara dagar av cocktail event, gala dinners och lyxig miljö. Men framförallt lite avbrott i denhär vardagen med en av mina bästa vänner i sol och på rosa moln. Jag lovar att ta en massa bilder som jag sedan kan ladda upp här. 

För att få dagen att gå lite snabbare, kan ni ju titta på bilderna nedan och drömma er bort en stund. För det är aldrig fel att fantisera.

I dream a little dream of you

Jag har ett kårsemi veckoslut bakom mig. Ett veckoslut som igen fått mig att tänka. Så här kommer igen lite funderingar.

Jag har alltid vealt höra till dem som är i mitten av cirkeln, mest populära. Mest högljudda och dem som hör till det "tuffa" gänget. Men samtidigt, så är jag så osäker att det lyser igenom, för jag vill så gärna höra dit, men jag vet inte hur jag skall vara för att vara sådan. 

Så under veckoslutet började jag tänka. På att det kanske inte är min plats att vara i mitten av cirklen. På att det kanske inte är meningen att jag skall vara där. För är det inte bättre att jag hittar min egna plats, som kanske inte är den i mitten, och att jag känner mig bekväm där än att jag tvingar mig själv till att hela tiden försöka vara i mitten, då jag inte känner mig naturlig och bekväm där? Då jag hela tiden tvivlar på om det är rätt. På att jag hela tiden är stressad över att jag inte har någonting att säga, hela tiden är nervös för vad människor tycker om mig och om dom ser igenom min fasad.

Kanske jag istället är en människa som fungerar bättre i en mindre grupp. Som känner mig mera hemma och bekväm med mig själv då. När jag kan tala rakt till en eller två personer, istället för att försöka tvinga mig till att delta i en diskussion med många människor. Kanske jag bara kan lyssna.  

Jag tror att jag måste acceptera dethär. Inse att alla människor inte hela tiden behöver höras och ståhejas. Att alla människor är lika omtyckta oberoende av det. Att vi alla är olika, och att man måste hitta den plats som man själv trivs med. Att det är helt okej att bara vara tyst och bara vara om man inte kommer på någonting vettigt att säga. Att ingen tittar snett på en eller tycker man är konstig på grund av det. Att man skall göra just så som man känner för, utan att tänka på dom andra. Tala när man vill, skratta när man vill. Men också bara vara tyst och vara för sig själv när man känner för det. 

För det kan ju inte vara så att endast en grupp med människor klarar sig bra i livet. det måste ju finnas olika typer av människor som är framgångsrika.

Med dethär menar jag inte att jag tänker bli en tyst liten mus. inte alls. men jag tänker gå från att hela tiden försöka tvinga mig till att säga någonting och vara i mitten av allt, till att acceptera att det int eär där var jag skall vara. Jag måste lära mig att acceptera att sänka mina krav på mig själv och lära mig att tro på att människor faktiskt tycker om mig fast jag inte är i mitten.

dessutom så tror jag, att jag genom att nu backa ett steg och vidga mitt perspektiv, kommer att finna en lyckligare väg. För det skall inte behövas kännas såhär ångestfullt. Då kan det inte vara rätt. Och jag tror, att jag genom att nu lyssna på mig själv, kommer att hitta ett själförtroende som tar mig vidare på min väg till att hitta mig själv och till att få min plats i cirkeln. för dom som är i cirkeln är där för att dom är sig själva. men jag vågar itne vara mig själv ännu, och därför finns jag inte där.

Vad har ni för tankar och funderingar om dethär ämnet? Skriv en kommentar elr länka en bild. Jag är så nyfiken på vad andra människor tänker om dethär.

Saker jag saknar just nu.

* Min lägenhet. Vill kunna vara ensam och göra vad jag vill när jag vill utan att behöva bry mig om andra människor.

* Att själv få gå till butiken och köpa sådan mat som man vill ha. Speciellt morgonmålet. Saknar så mina lyxmorgonmål hemma i lägenheten.

* En lång kram av en kompis. Har bara en känsla av att jag skulle behöva en sådan nu.

* Förra veckans solsken och värme. VIll kunna klä mig i shorts och linne utan att frysa ihjäl.

* Att spela musik från högtalarna.

* Ett städigt rum. Måste försöka städa upp här ikväll, men det är omöjligt att få det helt rent när allt från min lägenhet ligger i drivor.

”för det är när du slutar leta, när du bara är dig själv och gör det du älskar som du hittar rätt... för det är då som du strålar, då som du är som vackrast”

Alice

Hur skall jag vara? Hur skall jag bete mig? Vad skall jag säga? För att få dom att tycka om mig, för att få dem att acceptera mig.

På grund av min bakgrund, på grund av svårigheter i skolan och på grund av en massa andra saker så har jag aldrig fått detdär självklara självförtroendet som de allra flesta människor har. Självförtroendet som gör att det lyser om dem innifrån och som får dem att vara så säkra på sin sak. Jag har aldrig fått det. Jag dömer ingen, och jag kan inte göra någonting annat än acceptera mitt förflutna. Men det att jag gång på gång har tagits ner på jorden, fått smaka på gruset och sedan själv fått stå upp på mina ben, borsta bort gruset från knäna och plåstra ihop mina sår med för små plåster har lett till att det sitter spår på min kropp.

Jag lyckades bygga ihop mig själv ganska så bra under gymnasietiden. Jag lyckades hitta riktiga kompisar, lyckades bli omtyckt och lyckades hitta ett ställe där jag kände mig bekväm. Men se, märker ni att jag skriver lyckades. För mig är det som för vissa människor är helt självklart, en prestation. För mig är det en prestation att hitta vänner, och då att bli vän med "rätt" person. Och dethär är någonting som jag också måste jobba på. För det skall inte behöva vara det, det skall inte vara så.

Sedan började jag förra året studera. Och herregud, vad hårt allting gick framåt. Jag fick en massa nya bekantskaper, sattes i en massa nya situationer och snurrades runt. Jag var helt borta. Hela hösten gick i ett enda rus utan att jag hann tänka en sekund. Allting kändes underbart, spännande och helt otroligt. Men samtidigt, nu när jag tänker på det, så suddades lite av mig själv bort. För alla mina nya vänner har så stort självförtroende och är så starka att de går sin egen väg, de kör bara framåt utan att bry sig om vad andra tycker och tänker om det. Och det är bra. Det är så det skall vara. Men för mig, som inte ennu riktigt är där, som fortfarande mot min vilja försöker anpassa mig efter den person som jag umgås med, blev det för många olika saker att hålla koppi på.
Så under våren blev det inte bra. För det blev för mycket tid att tänka. Jag hann börja tvivla. På hösten fanns det inte tid för det. Men nu togs jag lite bort ur hela den världen, för det fanns inte hela tiden en massa saker som man kunde dränka sina tankar i. Och det fick mig att börja tvivla. Tvivla på vem jag är, vad jag vill, vad jag behöver.
Och då jag börjar tvivla, då får jag påriktigt panik. Jag höll på att göra slut på min relation med en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag höll på att skicka iväg C för att jag trodde att jag borde leva som någon annan. Jag höll på att riva mitt egna liv i tusen bitar, och bara därför för att jag var så osäker på vad jag egentligen borde vara. På hur jag borde vara för att andra människor skulle tycka om mig.

Som tur, så fick allt dethär en vändpunkt. Det tog så förbaskat ont när jag försökte dra mitt hjärta itu med mina egna händer, att jag insåg att det kan inte vara rätt när det skär såhär. Jag fick känslan av att herregud, vad håller jag på med. Jag kan inte ändra upp och ner på allting bara för att jag vill vara alla andra människor till lags. För då tappar jag ju bort mig själv. Och om jag är borttappad, så kan jag inte anta att någon annan skall kunna tycka om mig för den jag är. Jag måste kunna få vara med dom människorna som jag tycker om utan att någon talar illa om det. Jag måste lära mig att göra en så enkel sak att texta en person utan att tycka att jag är jobbig. Jag måste börja bygga upp mitt självförtroende igen, jag måste hitta en grund att stå på. Jag måste kunna börja visa åt människor att jag bryr mig om dem utan att genast inbilla mig att jag är jobbig. Och allt dethär, det går inte att genomföra om jag inte slutar bry mig om vad andra människor tycker.

Du vänder, du ler
Du andas, du tar ett kliv fram
Ett till mot ditt nya liv
Kanske fånigt att säga
men jag har aldrig vart så stolt...

...Som just ikväll