Människor säger att jag tar dethär så bra. Att jag varit så duktig. Själv är jag lite skrämd för mig själv. Att jag inte är ledsnare. Att jag inte sörjer mera. Är det okej? Är det okej att jag inte gräver ner mig under täcket och gråter i timmar i sträck så som de gör i hästböckerna? Eller är jag bara en hemsk människa när jag inte sörjer min bästa vän mera än såhär?
Men jag ser ingen mening med det. Varför skall jag bara vara ledsen och tystlåten. Ingenting på hela denhär jorden får honom tillbaka. Ingenting. Så varför skall jag förstöra månader med att sörja efter någonting jag endå aldrig kommer få tillbaka? Det ger ju mig ingenting. Hellre går jag vidare med lätta steg.
För de är lätta. Tack vare det som hände med C, så vet jag nu vad jag vill. Jag är säkrare på vem jag är och vad jag älskar. Jag har en säkerhet som jag inte hade tidigare.
Ibland funderar jag, att är det också ett hemskt sätt att tänka? Att jag fick någonting positivt utav det som hände. Men, sen igen, jag kan inte få det ogjort. Så istället för att slänga all de erfarenhet i roskisen, så kan jag vända på saken och göra det till kunskap. Till en säkerhet och till någonting som formar mig själv.
Imorgon tar jag följande steg. Imorgon sätter jag mina fötter i ett flygplan som tar mig och mamma till Tyskland. För att hitta en ny vän. Imorgon tar jag följande steg på den steniga vägen som är mitt liv. Och jag gör det med en öppen blick och ett leende på läpparna.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti