Dag 27: En låt som beskriver hur jag känner mig idag

Min sommarlovslista har sackat efter ganska så rejält. Det slutade med att jag inte orkade gräva fram mina klockor från min flyttlåda för att fota dem, och efter det har det bara blivit.

Som tur så har jag 2 månader sommarlov kvar, så jag har bra med tid för att göra listan klar.

För den 27nde, så står det en låt som beskriver hur jag känner mig just nu. Den är fortfarande One Directions - I Should've Kissed You. Och jag vet fortfarande inte vad jag skall jag göra åt det. It kind of sucks.

I just realised that I was cold and that I didn't looked you in the eyes. When all I wanted to do was kiss you and tell you that you're gorgeus.

Jag led länge av prestationsångest då jag skulle tävla. Jag var rädd för att misslyckas, för att jag skulle rida in på banan och märka att allting kommer att skita sig. Att jag bara skulle sitta där, rörelse efter rörelse, och känna hur jag inte kunde inverka eller korrigera någonting. Till slut gick det så långt att jag blev nervös för känslan att bli nervös. Jag blev helt enkelt rädd för att bli nervös. Och tror ni inte, att jag då blev om möjligt ennu mera nervös? För då man hela tiden tänker på att uj, jag vill inte känna en känsla, jag vill inte hamna där, jag måste se till att det inte blir så, så blir det ju till att man hela tiden tänker på det man egentligen inte borde tänka på. 

Jag gick hos en idrottspsykolog för att försöka få kontroll över detta. Vi försökte bygga upp en rutin för varje tävling, så att jag skulle känna mig trygg. Men för mig, som går så mycket på känsla i allting jag gör, så fungerade det inte. Jag blev rädd för att jag inte skulle hitta dendär "rätta" känslan, att jag skulle misslyckas i mina förberedelser.

Det hela slutade med att jag skippade hela förra tävlingssäsongen. Efter ett halvt år startade jag för första gången på nytt och skrapade upp knäna ett par gånger till. Efter det slopade jag alla mina rutiner och vanor, alla försök till att hitta en viss känsla och sedan krampaktigt hålla i i den. Jag bara körde. Om jag kände för att lyssna till en viss sång så gjorde jag det. Om jag istället ville snacka skit med en kompis vid hoppbanan en timme före min start så gjorde jag det. Jag skalade bort alla mina krav, slutade göra tankesritter och mentala övningar. Jag läste in mig på programmet en dag före. Jag slutade sätta upp mål, hade inga förhoppningar för någonting. Och det gav otroliga resultat. Tack vare dethär har jag uppnått en fjärde placering i YR SM i år och två stycken internationella placeringar. Jag har kunnat rida inne på banan, och jag har kunnat le på tävlingsdagen. Jag har sluppit allt dedär spännande som tävlandet för innebar. Jag behöver inte tänka mera, jag bara gör. Och det är då som man får resultat. När man slutar tänka.

Igår funderade jag vidare över en diskussion som vi hade med Allu på söndagen om min mignelångest. Jag är i samma situation med minglandet och lära känna nya människor situationer som jag var förra hösten med mitt tävlande. Jag har kommit över fasen då man bara panikerar och krampaktigt försöker leta efter någonting som inte finns. Jag är där var jag ennu lite försöker hitta ett mönster, jag är fortfarande för rädd för att kasta mig i vattnet utan en livboj. Men sanningen är att det är just livbojen som drar mig neråt, som begränsar mig. Bara jag vågar, så skall jag släppa taget, ta ett par simtag och säkert ett par kallsupar på vägen, men sedan kommer jag att kunna lägga mig på rygg och bara flyta omkring. Jag måste sluta ha en massa förväntningar och lära mig att sätta stopp då mina tankar för mig för långt bort. Samtidigt som jag måste förbereda mig i lagom mått.  

Men jag är inte orolig. För jag har övervunnit en sånhär rädsla förut. Jag har lyckats komma över min tävlingsångest, och det är jag verkligen stolt över. Klart att jag blir nervös, klart att det pirrar fortfarande. Men jag vet att jag klarar av det. För jag har gjort det förut. Och på samma sätt, som jag har kommit över min tävlingsångest, så kommer jag att komma över min mingelångest. För då man gör en sak på nytt, som man gjort förut och som man lyckats med, så är det mycket lättare än att lyckas för första gången med någonting som man annars alltid misslyckats med.

Monaco

Hej på er. Hur har eran midsommar varit?

Min har varit någonting helt annorlunda än den klassiska bastu, grillkorv känni finska midsommaren. Jag har spenderat min midsommar i Monaco, på Bal de l'Eté (vi frlstod först sista dagen att det är samma sak som sommarbalen) tillsammans med Allu och en massa andra helt underbara människor.

Vi har bott på lyxhotell (jag bokade det av misstag, jag svär), vi har ätit morgonmål på takterassen, vi har solat på privat Beach Cluben, vi har varit på cocktailevenemang, i barer där billigaste flaskan kostar 300 € och drinkarna är 24 € styck inklusive rabatten, på balmiddag i ett hotell med uppfällbart tak, varit på brunch på ett av Monacos finaste hotell och sett Monacos Casino.
Men, framförallt, så har jag spenderat mitt långa veckoslut med alldeles underbara personer, haft en helt otrolig upplevelse och lärt mig en massa.

Jag vill tacka alla som var med och gjorde detta till en helt underbar resa. Tack. Nedan lite bilder. Och en sång som inte har någonting med något att göra, men endå.

Casino

Hotellets tak i lobbyn

Medelhavet (bild lånad av Allu)

7 timmar kvar

Tills jag får inleda min efterlängtade miniledighet. Fyra dagar helt utan att behöva göra några som helst av mina vardagsrutiner = underbart.

Även ikväll kommer bli juvlig. Först efter jobba skall jag hysterishoppa, sedan blir det middag på en lyxig restaurang med min familj och ett par kompisar och sedan får jag sovmorgon.

Igår hade vi träning för Marko Björs. C var lite motig i traven då hans ögra sida har gått upp så jag måste rida utan sporrar, men han var super fin i galoppen. Vi gjorde helpiruetter och som mest 9 byten på vart annat. Inte hade jag någonsing trorr att han skulle vara klar för Intermediare redan i slutet på dethär året. Jag hade bara lite drömt om det. Han är alldeles fantastisk, min fina häst. Nu får han också en liten minisemester med bara skogsturer, så kör vi igång igen nästa vecka med siktet på Villmanstrand.

2 nätter till sovmorgon

Oj, det börjar märkas på mig att jag har en massa univelkan. Under flera veckors tid har jag bara varit på jobbet, ridit, tävlat och samtidigt försökt pressa in lite kompistid. Detta resulterar i att jag nu är så attans trött att allting går på halvfart. Men, det är bara  två jobbdagar , en tidig morgon och ett ridpass kvar tills jag får gå på en shoppingrunda och spendera kvällen på en lyxig restaurang tillsammans med min familj och ett par vänner. Och sen, sen får jag sovmorgon. 

På fredag flyger vi tillsammans med Allu till Nice, och därifrån tar vi oss vidare till Monaco. Där väntar 3 underbara dagar av cocktail event, gala dinners och lyxig miljö. Men framförallt lite avbrott i denhär vardagen med en av mina bästa vänner i sol och på rosa moln. Jag lovar att ta en massa bilder som jag sedan kan ladda upp här. 

För att få dagen att gå lite snabbare, kan ni ju titta på bilderna nedan och drömma er bort en stund. För det är aldrig fel att fantisera.

I dream a little dream of you

Jag har ett kårsemi veckoslut bakom mig. Ett veckoslut som igen fått mig att tänka. Så här kommer igen lite funderingar.

Jag har alltid vealt höra till dem som är i mitten av cirkeln, mest populära. Mest högljudda och dem som hör till det "tuffa" gänget. Men samtidigt, så är jag så osäker att det lyser igenom, för jag vill så gärna höra dit, men jag vet inte hur jag skall vara för att vara sådan. 

Så under veckoslutet började jag tänka. På att det kanske inte är min plats att vara i mitten av cirklen. På att det kanske inte är meningen att jag skall vara där. För är det inte bättre att jag hittar min egna plats, som kanske inte är den i mitten, och att jag känner mig bekväm där än att jag tvingar mig själv till att hela tiden försöka vara i mitten, då jag inte känner mig naturlig och bekväm där? Då jag hela tiden tvivlar på om det är rätt. På att jag hela tiden är stressad över att jag inte har någonting att säga, hela tiden är nervös för vad människor tycker om mig och om dom ser igenom min fasad.

Kanske jag istället är en människa som fungerar bättre i en mindre grupp. Som känner mig mera hemma och bekväm med mig själv då. När jag kan tala rakt till en eller två personer, istället för att försöka tvinga mig till att delta i en diskussion med många människor. Kanske jag bara kan lyssna.  

Jag tror att jag måste acceptera dethär. Inse att alla människor inte hela tiden behöver höras och ståhejas. Att alla människor är lika omtyckta oberoende av det. Att vi alla är olika, och att man måste hitta den plats som man själv trivs med. Att det är helt okej att bara vara tyst och bara vara om man inte kommer på någonting vettigt att säga. Att ingen tittar snett på en eller tycker man är konstig på grund av det. Att man skall göra just så som man känner för, utan att tänka på dom andra. Tala när man vill, skratta när man vill. Men också bara vara tyst och vara för sig själv när man känner för det. 

För det kan ju inte vara så att endast en grupp med människor klarar sig bra i livet. det måste ju finnas olika typer av människor som är framgångsrika.

Med dethär menar jag inte att jag tänker bli en tyst liten mus. inte alls. men jag tänker gå från att hela tiden försöka tvinga mig till att säga någonting och vara i mitten av allt, till att acceptera att det int eär där var jag skall vara. Jag måste lära mig att acceptera att sänka mina krav på mig själv och lära mig att tro på att människor faktiskt tycker om mig fast jag inte är i mitten.

dessutom så tror jag, att jag genom att nu backa ett steg och vidga mitt perspektiv, kommer att finna en lyckligare väg. För det skall inte behövas kännas såhär ångestfullt. Då kan det inte vara rätt. Och jag tror, att jag genom att nu lyssna på mig själv, kommer att hitta ett själförtroende som tar mig vidare på min väg till att hitta mig själv och till att få min plats i cirkeln. för dom som är i cirkeln är där för att dom är sig själva. men jag vågar itne vara mig själv ännu, och därför finns jag inte där.

Vad har ni för tankar och funderingar om dethär ämnet? Skriv en kommentar elr länka en bild. Jag är så nyfiken på vad andra människor tänker om dethär.

Saker jag saknar just nu.

* Min lägenhet. Vill kunna vara ensam och göra vad jag vill när jag vill utan att behöva bry mig om andra människor.

* Att själv få gå till butiken och köpa sådan mat som man vill ha. Speciellt morgonmålet. Saknar så mina lyxmorgonmål hemma i lägenheten.

* En lång kram av en kompis. Har bara en känsla av att jag skulle behöva en sådan nu.

* Förra veckans solsken och värme. VIll kunna klä mig i shorts och linne utan att frysa ihjäl.

* Att spela musik från högtalarna.

* Ett städigt rum. Måste försöka städa upp här ikväll, men det är omöjligt att få det helt rent när allt från min lägenhet ligger i drivor.

”för det är när du slutar leta, när du bara är dig själv och gör det du älskar som du hittar rätt... för det är då som du strålar, då som du är som vackrast”

Alice

Hur skall jag vara? Hur skall jag bete mig? Vad skall jag säga? För att få dom att tycka om mig, för att få dem att acceptera mig.

På grund av min bakgrund, på grund av svårigheter i skolan och på grund av en massa andra saker så har jag aldrig fått detdär självklara självförtroendet som de allra flesta människor har. Självförtroendet som gör att det lyser om dem innifrån och som får dem att vara så säkra på sin sak. Jag har aldrig fått det. Jag dömer ingen, och jag kan inte göra någonting annat än acceptera mitt förflutna. Men det att jag gång på gång har tagits ner på jorden, fått smaka på gruset och sedan själv fått stå upp på mina ben, borsta bort gruset från knäna och plåstra ihop mina sår med för små plåster har lett till att det sitter spår på min kropp.

Jag lyckades bygga ihop mig själv ganska så bra under gymnasietiden. Jag lyckades hitta riktiga kompisar, lyckades bli omtyckt och lyckades hitta ett ställe där jag kände mig bekväm. Men se, märker ni att jag skriver lyckades. För mig är det som för vissa människor är helt självklart, en prestation. För mig är det en prestation att hitta vänner, och då att bli vän med "rätt" person. Och dethär är någonting som jag också måste jobba på. För det skall inte behöva vara det, det skall inte vara så.

Sedan började jag förra året studera. Och herregud, vad hårt allting gick framåt. Jag fick en massa nya bekantskaper, sattes i en massa nya situationer och snurrades runt. Jag var helt borta. Hela hösten gick i ett enda rus utan att jag hann tänka en sekund. Allting kändes underbart, spännande och helt otroligt. Men samtidigt, nu när jag tänker på det, så suddades lite av mig själv bort. För alla mina nya vänner har så stort självförtroende och är så starka att de går sin egen väg, de kör bara framåt utan att bry sig om vad andra tycker och tänker om det. Och det är bra. Det är så det skall vara. Men för mig, som inte ennu riktigt är där, som fortfarande mot min vilja försöker anpassa mig efter den person som jag umgås med, blev det för många olika saker att hålla koppi på.
Så under våren blev det inte bra. För det blev för mycket tid att tänka. Jag hann börja tvivla. På hösten fanns det inte tid för det. Men nu togs jag lite bort ur hela den världen, för det fanns inte hela tiden en massa saker som man kunde dränka sina tankar i. Och det fick mig att börja tvivla. Tvivla på vem jag är, vad jag vill, vad jag behöver.
Och då jag börjar tvivla, då får jag påriktigt panik. Jag höll på att göra slut på min relation med en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag höll på att skicka iväg C för att jag trodde att jag borde leva som någon annan. Jag höll på att riva mitt egna liv i tusen bitar, och bara därför för att jag var så osäker på vad jag egentligen borde vara. På hur jag borde vara för att andra människor skulle tycka om mig.

Som tur, så fick allt dethär en vändpunkt. Det tog så förbaskat ont när jag försökte dra mitt hjärta itu med mina egna händer, att jag insåg att det kan inte vara rätt när det skär såhär. Jag fick känslan av att herregud, vad håller jag på med. Jag kan inte ändra upp och ner på allting bara för att jag vill vara alla andra människor till lags. För då tappar jag ju bort mig själv. Och om jag är borttappad, så kan jag inte anta att någon annan skall kunna tycka om mig för den jag är. Jag måste kunna få vara med dom människorna som jag tycker om utan att någon talar illa om det. Jag måste lära mig att göra en så enkel sak att texta en person utan att tycka att jag är jobbig. Jag måste börja bygga upp mitt självförtroende igen, jag måste hitta en grund att stå på. Jag måste kunna börja visa åt människor att jag bryr mig om dem utan att genast inbilla mig att jag är jobbig. Och allt dethär, det går inte att genomföra om jag inte slutar bry mig om vad andra människor tycker.

Du vänder, du ler
Du andas, du tar ett kliv fram
Ett till mot ditt nya liv
Kanske fånigt att säga
men jag har aldrig vart så stolt...

...Som just ikväll

Fuck you, and you, and you! Just fuck everyone!

Vet ni dendär känslan när ni försöker intala er själva om att någonting är helt okej, om att ni klarar er om att ni är duktiga precis som ni är. Jag lyckades lura mig själv allt detta hela morgonen, förmiddagen och eftermiddagen. Efter det gick det inte mera.

För jag är förbannad. Arg och besviken. Det finns en ilska i mig som jag inte vet vad jag skall göra åt. Jag föröker intala mig själv av att det inte gör någonting, om att vi är lika duktiga endå, om att det inte spelar någon roll. Men för helveter, det spelar roll!

Vad är det jag yrar om? Jo, jag talar om att snubbla 2 cm före mållinjen. Av att slarva bort sin chans. Av att inse alvaret när det redan är över. Av att vara så arg på sig själv, på att man om och om igen gör samma dumma fel.

Men också om att vara besviken. Att påriktigt vara ledsen över att man inte får vara med. Av att ens gamla sår igen rivs upp, de som nyss började läka så fint. Att vara så ledsen över sig själv, att man vet att det kommer att svida hela ens liv. Och det bara på grund av att man inte hade dendär lilla turen med sig.

Jag vet inte. Jag kan inte förklara dethär. Det tar bara så ont, jag känner mig så orättvist behandlad och jag vet inte hur jag skall få bort denhär känslan. Det var jag som skulle vara där, det var vi som skulle resa och jag kan bara inte fatta att det inte kommer ske. Vi var så nära, och nu är det så långt borta. Jag är bara förbannad. Och jag kan inte ta revansch, det är inte samma sak. För när man tar revansch, betyder det att man redan en gång förlorat. Och vi är inga förlorare!

& she's the girl
with her middle
finger in the air.
cause for the first time
she doesn't care

För att det är okej att ibland vara en dålig förlorare.

When the vision you have gets blurry. You dont have to worry, I'll be your eyes.

Har ett alldeles underbart långt veckoslut bakom mig. Fyllt med fina hästar, otroliga prestationer, lycka och besvikelser. Nervositet, kör hårt attityd och kämpaglöd. Strålande sol, brända axlar och doften av solsalva. Leenden och tårar. Men framförallt awesome kompisar, en super groom och den juvligaste hästen av dem alla. Tack för Finnderby 40, vi ses nästa år.

 

Is that all? For now ;)

Hej på er. Har ni haft en bra dag?

För tillfället sitter vi med Marre i soffan i en av Ypäjäs solun och tittar på Carrien päiväkirjat. Det är första gången jag ser på serien, men den verkar riktigt bra.

Igår var en alldeles underbar dag. Efter jobber for jag hem, solade och fixade mig med bra med tid iordning för kvällen. Ett par timmar senare möte jag upp Calle på stan, och så bara promenerade vi omkring och talade. Det var så skönt att bara prata igenom saker, höra någon annans åsikt och erfarenheter om saker som skrämmer en. 
Vid nie tiden gick jag iväg till Kaivohuone där SHS ordnade sin Summer Kick-Off. Det var riktigt lyckat. Det var skoj att dricka ett par och bara prata med ens kompisar. En eftermiddag och kväll av relaxande och bara lugn i själen. Vid tolvtiden for jag iväg hemåt, lycklig.

Idag vaknade jag vid tie tiden, packade väskan och så for vi till stallet med Marre. Där tvättade jag Carry och så packade vi ihop alla Cs grejer. Sen körde vi iväg mot Ypäjä, där jag nu på kvällen hade lektion. C var helt okej, jag fick inte riktigt dendär super fiilisen som jag lyckas hitta ibland, men jag tror nog att jag hittar den imorgon på morgonen när vi får träna på tävlingsbanan.

Men, nu skall jag gå i duschen och sedan lägga mig då jag måste stiga upp klockan 6.15 imorgon för att morgondfodra. God natt, vi hörs imorgon.

Don't you want me?

"You think you have changed your mind. You better change it back or we will both be sorry"

SHS summer Kick-Off idag. Det kommer bli sjukt skoj. Så roligt att träffa alla kompisar, dricka lite drinkar och kanske dansa lite. Och sedan imorgon fara iväg till Ypäjä. Resten av veckan ser absolut fantastisk ut.

Men, före jag kan inleda mitt juvliga veckoslut, så skall jag jobba ennu i 6 h. Sen tänker jag fara hem, sola, fixa mig och fara iväg till stan för att umgås en stund med Calle. Vi ska gå och kolla på hur min kämppä blivit. Och äta jordgubbssorbe glass, är nu redan sugen. Och sedan blir det klackarna i taket i Kaivon.

Igår efter jobbet köpte jag hem jordgubbar och choklad, som vi åt tillsammans med Marre medan vi solade på balkongen. På kvällen åkte vi till stallet, Carry fick sig ett super svettigt pass, stackarn var helt täckt i vitt lödder. Men han jobbade fint, så det var så värt det.

Ei taida tietäät tyttö ettei...

..mun mies oo vapaa, vapaa vielä.

God morgon på er. Hur har er måndag startat? Här är allting bra, har börjat med att ta bussen till jobbet och lyssna på Erins Ei Taida Tietää Tyttö sång. Den är sådär smårolig, perfekt att starta veckans tristaste vardag med.

Annars då. Veckoslutet gick i rasande fart. På lördagen hann jag på morgonen gå och köpa ett par skor åt mig, jag skall fota dem idag och lägga upp dem här åt er. Under dagen hann vi med min syster besöka 5 stycken studentfester, det blev en massa kakor och god mat. På kvällen satt vi bara ute och umgicks hemma hos Schaumännena och så vid elva tiden på kvällen hämtade jag Martina från parken. 

Igår var jag på morgonen och red Carry, vi gjorde en skogstur barbacka. C uppförde sig alldeles exemplariskt, vi kunda galoppera långa sträckor och fort utan att jag hamnade i backen. Han är för undebar <3 
Sedan tog vi heppisen och så åkte vi till Kjulo för att hämta vår grill och våra cyklar. 
På kvällen så åt vi glass vid kaivaren tillsammans med Ian, var och tittade på mitt golv (som är alldeles underbart) och så avslutade vi ett ganska så perfekt veckoslut med middag på Vapianos terass.

Idag händer det inte någontign speciellt, jag är på jobbet till kl. 16, sen tänkte jag fara hem och sola och så far vi på kvällen till stallet. Imorgon är det jobb och SHS Summer Kick-Off och sen är vi resten av veckan på Ypäjä. En ganska super veckar på inkommande.

Och bara för att vi köpte en JB CD till heppisen igår, så får ni också lyssna på honom denhär morgonen :)