Tidigare skulle jag ha fått lite panik. Jag skulle ha känt mig hjälplös och usel som ryttare då jag inte lyckas lösa saken utan ett det blir lite fulridning. Men saken är den, att då Ronja inte ennu vant sig vid att acceptera saken endast med små hjälper, så måste jag korrigera henne större. Nej, det är inte hårda hjälper, sparkar eller dragande i munnen. Det är någonting som kallas för målmedveten ridning.
Det är själva attityden till konflikter som har förändrats inom mig. Förr såg jag det genast som ett misslyckande. Nu ser jag det som någonting man måste komma igenom. Med bra ridning. Jag kan inte vara nöjd med att hon inte kommer tillbaka för min halvhalt eller att hon inte reagerat då jag lite duttar henne med spöet för att få med bakbenena. För jag måste få igenom halvhalten direkt och bakbenena med genast då jag rider svårare program. Där har man inte tid att be många gånger, utan det skall ske på en gång. Jag kräver en reaktion, och det skall hon ge mig.
Men, då jag för inte varit tillräckligt konsekvent med att faktiskt få en reaktion, så har hon blivit lite lat. Hon har vant sig vid att hon kommer undan med att göra lite ditåt. Men nu, då jag faktiskt förstått att jag måste få kräva av henne, att jag måste kräva av henne för att hon så småningom från början skall ge mig fina bakben så har ribban höjts. Och nuförtiden kräver jag av henne att bakbenena skall med och ryggen upp. Men såklart, så ger hon mig det inte helt enkelt då hon redan vant sig med att ge mindre. Och därför uppstår konflikten.
För det är faktiskt ingen ide med att sitta och fin rida om det inte händer någonting. Slutmålet är att det ridningen skall se ut som om hästen läser ens tankar. Men för att komma dit, krävs ridning som faktiskt ger resultat. Ridning som får hästen att bli alert och finkänslig. Jag talar inte om att riva, slita eller sparka sin häst. Utan om ridning som gör att man hela tiden kan använda känsligare hjälper. Om ridning, som tillslut tar en till målet, där hästen läser ens tankar.
.JPG)
