Jag saknar dig. Varje minut, med hela mitt hjärta. För allting var så lätt då. Då, när du var här. Nu står jag här, i startgropparna till mitt nya äventyr. Med någon som jag inte känner. Men som jag hoppas blir min nya vän. Men jag är endå osäker. Det är så mycket som jag måste lära mig, så mycket som kommer krävas av oss. Av mig. Och henne. Så snälla. Jag ber dig. Kan du hjälpa mig? Leda mig där uppifrån. Puffa mig åt rätt håll. Det behöver inte vara lätt. Och det behöver inte gå fort. Det enda jag hoppas är. Att du ser till att vi inte tappar bort oss. Tack. Tack för allting. För att du alltid fanns där. För att du alltid gjorde ditt bästa, även då du inte skulle ha behövat. Att du alltid ställde upp för mig. För att du lärde mig allting, som jag nu kan. För att du lärde mig vad det betyder att vara ett lag. Att räkna med den andras svagheter och kompletera upp dem med ens egna styrkor. Att faktiskt bita ihop och jobba då det känns motigt. Tack för att du var du. Jag älskar dig så.
Denhär måndagen har hittils varit alldeles perfekt. På morgonen vaknade jag utsovd, åt morgonmål och for iväg till stallet. Där red jag Guldponnyn a.k.a. Barbi på ridplanen i underbart solsken. Hon gick så fint, galoppen blir hela tiden bättre och bättre och hon orkar hålla sig kvar i rätt form längre och längre stunder. Som avslutning skrittade jag av henne på åkerkanten och så lyckades jag få henne övertygad om att vattenboxen inte kommer äta upp henne. Dessutom matchade jag henne så fint i mörkblåa lindor som gick i samma färg som mina kläder. Det är såndänä små saker som gör att vardagen i stallet blir extra värdefull. Att klippa hovskäggena, reda ut svansen och putsa tränset. Små detaljer, som i sig inte spelar så stor roll, men som betyder mycket för att man skall trivas och tycka att det är roligt att vara i stallet.
Efter Guldponnyn longerade jag ennu Vofflan, som gick riktigt fint.
Nu har jag precis ätit en god middag/lunch framför ett avsnitt av How I Met Your Mother. Och efter dethär, så måste jag ta tag i mitt tentläsande, har slöat alldeles för mycket med det. Det är det enda som inte gör denhär måndagen perfekt. Men förmiddagen, den var just sådan som jag skulle vilja att alla förmiddagar skulle vara. Att få gå ut i stallet efter en skön morgon, rida ett par fina hästar på en ridplan med juvligt botten och solsken är vad jag kallar en perfekt måndag.
Det är en liten evighet sedan jag uppdaterade senast. Men jag skriver hellre få, men vettiga inlägg än en massa inlägg som egentligen inte har någon tanke bakom sig. Hoppas ni håller med mig om det.
Under denhär veckan har det hänt en massa på hästfronten. Av mina 9 semesterdagar tillbringade mamma och jag 5 stycken i Tyskland och Danmark. Dessutom har jag hunnit flytta in i min lägenhet, rida lite ponnysar i hemmastallet och gå på Weekend Festival tillsammans med Marre och Anni. Livet är som bäst när det snurrar i hundratjugo.
Men, de två bästa dagarna var nog förra veckans lördag och söndag. Vi såg helt underbara hästar i en helt fantastisk omgivning. Jag har aldrig ridit sådana hästar förrut, det känns som om jag för första gången har fått pröva på vad riktig ridning, på samma ridplan som de stora pojkarna rider, är. Jag har hittat den smaken som får mig att villa mera, drömma större och ta dethär mera seriöst. Det känns som om allting trappats upp en nivå, att mina drömmar och förväntningar på framtiden gått från ganska vanliga och säkra till någonting av en helt annan dimension. Jag har blivit säkrare på att jag skall lyckas med dethär. Jag har hittat en beslutsamhet som jag inte haft förrut. Och tillsammans med en ny stjärna kommer jag att kunna ta mig hur långt som helst. Only the sky is the limit.
Jag är färdig nu. Jag har varit färdig redan i ett par veckor. Redo att gå vidare.
Människor säger att jag tar dethär så bra. Att jag varit så duktig. Själv är jag lite skrämd för mig själv. Att jag inte är ledsnare. Att jag inte sörjer mera. Är det okej? Är det okej att jag inte gräver ner mig under täcket och gråter i timmar i sträck så som de gör i hästböckerna? Eller är jag bara en hemsk människa när jag inte sörjer min bästa vän mera än såhär?
Men jag ser ingen mening med det. Varför skall jag bara vara ledsen och tystlåten. Ingenting på hela denhär jorden får honom tillbaka. Ingenting. Så varför skall jag förstöra månader med att sörja efter någonting jag endå aldrig kommer få tillbaka? Det ger ju mig ingenting. Hellre går jag vidare med lätta steg.
För de är lätta. Tack vare det som hände med C, så vet jag nu vad jag vill. Jag är säkrare på vem jag är och vad jag älskar. Jag har en säkerhet som jag inte hade tidigare.
Ibland funderar jag, att är det också ett hemskt sätt att tänka? Att jag fick någonting positivt utav det som hände. Men, sen igen, jag kan inte få det ogjort. Så istället för att slänga all de erfarenhet i roskisen, så kan jag vända på saken och göra det till kunskap. Till en säkerhet och till någonting som formar mig själv.
Imorgon tar jag följande steg. Imorgon sätter jag mina fötter i ett flygplan som tar mig och mamma till Tyskland. För att hitta en ny vän. Imorgon tar jag följande steg på den steniga vägen som är mitt liv. Och jag gör det med en öppen blick och ett leende på läpparna.
Hej på er. Hur har era senaste 2 veckor gått? Det är verkligen en evighet sen jag uppdaterade förra gången. Jag vet inte, efter Carrys död så hade jag en massa att skriva om, en massa tankar att forma till ord och meningar. En massa som jag ville ha sagt. Men sedan, så tog det bara plötsligt slut. Kanske min förkylning har lite med min ordtorka att göra, men jag är inte säker. Hur som helst, så var det som om jag plötsligt skrivit av mig, som om att jag inte mera orkade dela mina tankar och funderingar med er. Jag har nog en massa bra startgropar för inlägg, men jag bara inte orkar ta dem dedär steget längre för att utveckla dem till någonting läsvärt och djupt. För tillfället vill jag bara vara, och inte tänka så mycket.
