Hey there beautfiful

Jag vet aldrig vad jag skall säga? Mina ben ser dåliga ut i dehär byxorna? Att jag alltid skall säga så konstiga saker? Varför kan jag aldrig vara normal?

Det är så lätt att kritisera sig själv, att se alla dåliga saker i efterhand. Samtidigt som människor tycks ha otroligt svårt för att se de goda sakerna oberoende om de sker nu eller redan har skett.

Hur skall vi någonsing kunna utvecklas som människor om vi bara mollar ner oss själva? Om vi inte inser att det är våra fel, och hur vi behandlar dem som gör oss till vem vi är. Kanske fel är helt fel ord. Fel står för någonting negativt, någonting icke-velat. Och felen finns ju till för att vi nästa gång skall göra rätt. Felen är det som får oss att falla ihop för att sedan ta oss upp pånytt. Hur skulle mänskligheten se ut om ingen någonsing skulle misslyckas eller falla? Om alla hela tiden skulle gå med hakan uppe och ha starkt självförtroende?

Själv så tycker jag att de mest intressanta människor är de som har detdär djupet. Det djupet som man får när man vet hur det är att vara skadad. När man har detdär mörka som lyser igenom fast man försöker dölja det. Det mörka som visar att man misslyckats, att man inte alltid gått med huvudet högt.

Men vem säger att man egentligen måste dölja det? Skadar det att visa vad man gått igenom? Är det inte ens historia och det att man accepterar att det inte alltid varit lätt som bevisar hur stark man egentligen är? Är inte det om någonting självförtroende, att man vågar visa att man inte alltid varit duktig. Och att man kanske inte ennu är det, men att man endå vågar vara sig själv.

Ja, såklart så skall man inte genast berätta åt en ny bekantskap ens mörkaste ögonblick i livet.
Men, man behöver inte försöka dölja sina djupare sidor. Istället skall man vara stolt över dem. För man har upplevt någonting som många inte har gjort. Kanske inte någonting man är glad över, kanske inte någonting som alla tycker om. Men de människor som är värda att ha som vänner, kommer att uppskatta dig mycket mera då du vågar skala av dig dina lager av försök att dölja din skrovliga yta. För det är vackert med gropar och skuggor. Det finns någonting spännande i dem. Man tröttnar aldrig på någon som kan visa upp olika nyanser. Det gör man på någon som har en spegelblank yta. Varför? För den är likadan varje dag. Någon med skuggor ändrar beroende på hur solen lyser.

 

En gång var det du och jag, du och jag.

Idag hämtade jag Carrys träns och sadel från stallet. Jag putsade och oljade dem alla. Jag började med tränset, sen kandaret, sadeln, sadelgjorden och till sist grimmorna. 

Halvvägs genom kandaret började det kännas konstigt. Då jag kommit så långt att jag började olja sadeln kunde jag inte tala mera. För det kändes så underligt. Och nu, då jag hängt upp hans träns och grimmor på min skåpdörr, och sedan ennu satt fast vår sista gemensamma rosett i kandaret så vet jag inte vad jag skall säga. 

För dethär känns inte rätt. Hans träns skall inte hänga här i mitt rum, inte sådär rena och glänsande. Dom skall vara på hans huvud, med vitt lödder från en svettig träning, på kanterna. Med skum på nosremmen, då han viftat på huvudet då han tyckt att piruettövningarna varit jobbiga. 

Samtidigt så är de otroligt vackra. För de symboliserar allt vi gått igenom. Varenda träning och varenda tävling. De finns en frid över dem, någonting som får mig att känna att han har det bra, att en liten del av honom finns i dem. Och därför låter jag dem hänga kvar. För de ger mig ro, ett lugn.

Ikväll lyssnar jag på vår KÜR musik. Aldrig någonsing har den varit så vacker. Som nu, då jag sitter här och tänker på honom.

 

För det handlar om att du måste falla för dig själv först förrän någon annan kan falla för dig.

Hon sitter där. I sina mjuksshorts och slappa t-skjorta. På sängen. Med datorn i famnen. Hon har sina långa, brunbrända ben utsträckta framför sig, sitt nytvättad hår uppsatt i en knut. Runt handleden finns flera armband, ett flätat med ett silverhjärta och bokstaven C som en silverberlock. Ett läderarmband som flagnat i färgen. Och ett Childhood armband, såndänt som många redan börjar ha. Hon funderar på sitt liv. På vad hon känner. 

Hon känner att hon mognat. Att hon börjar hitta sina hörnstenar i sitt liv. Att hon börjar våga lyfta blicken. Att hon inte behöver vara beroende av någon annan, att hon kommer att klara sig. Att hon inte tänker låta sig påverkas av hurdana de andra vill att hon skall vara. Eller egentligen över hurdana hon tror att de andra tycker att hon borde vara.  

Att hon är den enda som själv kan påverka vem hon är. De andra kan inverka, men samtidigt är det hon som bestämmer vad hon tar med sig och vad hon låter vara.

För hon har blivit så vacker. När hon ser sig själv i spegeln, så är hon vacker. Och det är okej att säga så. Oberoende av vad samhället vill ändra på henne. Hon har inga fel, hon är perfekt just så som hon är. Fast hon inte passar in i samhällets bild på vad perfekt är. Men hur skulle hon, eller hur skulle någon annan, när alla människor är olika.

Hon har alltid haft kroppen och håret. Men nu har hon kanske hittat glöden. Den som får hennes hy att skina inifrån och hennes ögon att brinna. Varför? För att hon äntligen har börjat visa vem hon är. 

Hon vet inte om de andra kommer att tycka om henne såhär. Men hon är färdig att ta den risken, för hon är kär i känslan av att älska sig själv. 

För att det är det som jag älskar

Det är över nu. Jag har stigit upp, lyft min haka och jag ler igen. 

För jag har bestämt mig. Jag hör till denhär världen. Det är här, bland hästarna och mina kompisar, som jag kan vara mig själv. Det är dags för mig att hitta en ny vän, en ny tävlingskamrat och en ny teammedlem. med betoning på ny. carry får jag aldrig tillbaka, och det kommer aldrig finnas någon som han. Men, det finns helt säkert en häst som vi kan bilda ett nytt team med. En häst som behöver och ger kärlek, en häst som kan bli min nya vän.

Hur kom jag fram till dethär? Hur beslöt jag mig? Vi var nu i helgen i Skåne och tittade på Falsterbo Horse Show. Och då jag satt där, på dressyrläktaren och kände hur kalla kårar gick uppför min rygg då Patrik Kittel red sin KÜR på Scandic, så bara visste jag. Att jag inte är klar, att jag älskar denhär världen. Att jag älskar dressyr och att jag älskar hästar. Det innfann sig ett inre lugn, för jag visste att ingeting annat spelar någon roll. För det finns inga andra bra valmöjligheter. För det är här jag hör hemma. 

För om jag slutar nu, så tappar jag bort mig själv. Jag kommer vandra omkring i en dimma, och snart kommer jag inte känna igen mig själv mera. Jag kommer itne veta vem jag är. Jag kommer vara tom och full av hål. Jag kan fylla dom hålena med en massa andra saker, det är inget problem. Men jag vet redan nu, utan att ha prövat, att det inte kommer göra mig lycklig. Att det inte kommer ge samma känsla som då man får rida sin KÜR i SM final eller bara gosa tillsammans i stallet.

When riding a horse, we borrow freedom

Not really sure how to feel about this

But you were, by far, the most beautiful part of me. And now I am here, feeling old, ugly and destroyed. Because you took all my glory with you when you left.

All along it was a fever
A cold sweat hot-headed believer
I threw my hands in the air I said show me something
He said, if you dare come a little closer
Round and around and around and around we go
Ohhh now tell me now tell me now tell me now you know
Not really sure how to feel about it
Something in the way you move
Makes me feel like I can't live without you
It takes me all the way
I want you to stay
It's not much of a life you're living
It's not just something you take, it's given
Round and around and around and around we go
Ohhh now tell me now tell me now tell me now you know
Not really sure how to feel about it
Something in the way you move
Makes me feel like I can't live without you
It takes me all the way
I want you to stay
Ohhh the reason I hold on
Ohhh cause I need this hole gone
Funny you're the broken one but i'm the only one who needed saving
Cause when you never see the lights it's hard to know which one of us is caving
Not really sure how to feel about it
Something in the way you move
Makes me feel like I can't live without you
It takes me all the way
I want you to stay, stay
I want you to stay, ohhh

I en korsning.

En jappe frågade mig på lördagen då vi stod ute och rökte (jag röker inte, men jag var med och umgicks så att han slapp vara helt ensam).

- Mitä sä teet?

Jag berättade att jag studerar på Hanken, men att jag för tillfället sommarjobbar.

- Niin, mut mitä sä siis tällä hetkellä teet?

Jag sa att jag inte vet. Att hela mitt liv är slaget i spillror, att jag inte vet vad jag skall göra.

- Ai mites nyt sillee?

Jag tittade på Anni. Jag hade ingen aning om hur jag skulle formulera mig. Anni räddade mig ur situationen och sade: Sen tiimikaveri kuoli viime viikonloppuna.
Han beklagade sig occh så började vi tala om helt andra grejer.

Men jag började tänka på det idag. Jag står i ett vägskäl nu. I ett där jag måste välja. Och för mig känns det som om jag väljer vem jag vill vara. Jag väljer vem jag vill utformas till, hur människor kommer att se på mig, hur mitt liv kommer att se ut.

Oftast behöver vi inte välja. Livet för oss mot den väg som ödet anser att är rätt. Men denhär gången, istället för att skjuta på mig i ryggen, så har ödet lämnat mig ensam. Och för första gången i mitt liv måste jag påriktigt välja. Och jag är attans rädd.

För valet står mellan någonting som jag redan kan, någonting som jag vet utan och innan, och mellan någonting helt nytt. Vi människor är nyfikna. Det nya och oupptäckta lockar mig. Men samtidigt, så är jag rädd. För vad om det inte är lika bra, vad om det inte uppfyller samma saker som jag redan har prövat.

För jag vet att jag älskar det som jag redan kan. Men, jag vill pröva på nya saker. Det lockar och drar i mig. Och det vill inte lämna mig ifred.

Kanske jag kan få allt. Kanske allting går att kombinera, bara jag planerar det ordentligt. Kanske det går att ordna.

Men för tillfället tänker jag inte göra någonting. Jag måste tala om dethär med mina vänner. Jag måste fundera igenom det själv, många gånger. Och jag måste lyssna på mitt hjärta. För det vad mitt hjärta säger betyder mest i denhär frågan.

Is this us?

För vi var inte som de andra

Hej på er. Hur mår ni?

För tillfället har jag svårt att svara på den frågan. Jag vet inte hur jag mår. Jag kan inte beskriva hur det känns. 

Men jag har tänkt. Att för tillfället så är alla känslor okej. Det är okej att skratta och le, att känna sig glad. Det är okej att en stund senare vara ledsen och gråta, för att sedan nästa stund vara helt förbannad. Jag måste vara snäll och förstående mot mig själv. Jag tänker inte ställa några krav på mig själv, utan känna just så som det känns. För det är allt okej.

Jag känner mig så trött. Jag vet att jag är stark, att jag kommer att ställa mig upp, borsta bort smutsen från knäna och gå vidare rak i ryggen. Men inte ännu. Jag orkar inte ta itu med allting som krävs för att jag skall kunna stiga upp från marken. För tillfället vill jag bara ligga här, med den kalla vägen mot min kind och höra mina egna andetag. Utan att någon kommer och försöka stötta mig, dra i mig eller viska tröstande ord. Eller ja, man får göra allt dedär, bara man inte antar att jag kommer att svara. 

Och jag har en känsla av att jag bara vill bli lämnad i fred. Att jag inte vill ha all den kärlek som hälls över mig, av att jag inte vill ha all den omtanken. För jag har alltid måstat stå på egna ben, alltid klara mig själv.
Och samtidigt, så vill jag aldrig släppa taget om vissa personer. Jag skulle vilja ha dem runt mig dygnets alla timmar, jag skulle vilja att de skulle sova bredved mig. För med dem, så känner jag mig lite helare. Med dem ser jag mig inte som en splittrad, genomskinlig bild av mig själv. Nej, då jag är med dem, så kan jag andas lite lättare, le lite oftare och glömma lite flera sekunder. Det är inte hopp och det är inte lycka. Det är någonting liknande, men mycket mindre.

Och det får mig att känna mig trygg. Jag är för trött för att röra på mig, för trött för att orka ta itu med att ordna upp mitt liv som för tillfället ser ut som splittrat glas. Men jag vet, att tids nog kommer jag ta mig upp och orka se hur glassplittret tränger in sig i min hud, hur det svider och se hur mitt röda blod rinner ner för mina fingrar då jag försöker få tag om mitt förändrade liv. Men före det, så tänker jag ligga här och känna glasets svalka mot min kind en stund till. 

Jag ville alltid stanna hos dig. För hos dig var jag alltid fri.

Jag känner mig så borta. jag kan inte greppa någonting. Jag vågar inte gör någonting. Mitt sinne är omgivet av ett vitt ludd, en dimma som jag inte orkar börja ta itu med. Jag orkar inte börja nysta upp allting, orkar inte börja tänka. Jag är slutkörd, orkar inte anstränga mig. Men det är helt okej. 

För mitt team är splittrat. Det gick så snabbt, det som jag aldrig ens föreställt mig hände. Han var alltid den jag lutade mig mot, han som stod där när allt annat snurrade. Han som alltid var så fantastisk, han som jag visste att tillsammans med honom så är jag någonting, en del av någonting otroligt.

Och nu, så är han inte mera här. Jag står ensam här, bland alla mina tankar, alla mina val. Och han finns inte där för att leda mig igenom det, där för att bevisa vad kärlek och tillit påriktigt handlar om.

Jag står här, svajande i vinden. Jag ser ingeting, dimman täcker mina ögon, jag vet inte vart jag skall gå. Och när jag sträcker ut handen för att ta stöd, så känner jag bara tomhet. Men jag hoppas, att du tittar på mig där uppifrån. Att du vakar över mig, leder mig åt rätt håll. Och fast jag nu känner mig så ensam och sönder, inte är det, utan att du är här med mig.

Vila i frid
Carry Jr. 
09062001 - 30062013