För det handlar om att du måste falla för dig själv först förrän någon annan kan falla för dig.

Hon sitter där. I sina mjuksshorts och slappa t-skjorta. På sängen. Med datorn i famnen. Hon har sina långa, brunbrända ben utsträckta framför sig, sitt nytvättad hår uppsatt i en knut. Runt handleden finns flera armband, ett flätat med ett silverhjärta och bokstaven C som en silverberlock. Ett läderarmband som flagnat i färgen. Och ett Childhood armband, såndänt som många redan börjar ha. Hon funderar på sitt liv. På vad hon känner. 

Hon känner att hon mognat. Att hon börjar hitta sina hörnstenar i sitt liv. Att hon börjar våga lyfta blicken. Att hon inte behöver vara beroende av någon annan, att hon kommer att klara sig. Att hon inte tänker låta sig påverkas av hurdana de andra vill att hon skall vara. Eller egentligen över hurdana hon tror att de andra tycker att hon borde vara.  

Att hon är den enda som själv kan påverka vem hon är. De andra kan inverka, men samtidigt är det hon som bestämmer vad hon tar med sig och vad hon låter vara.

För hon har blivit så vacker. När hon ser sig själv i spegeln, så är hon vacker. Och det är okej att säga så. Oberoende av vad samhället vill ändra på henne. Hon har inga fel, hon är perfekt just så som hon är. Fast hon inte passar in i samhällets bild på vad perfekt är. Men hur skulle hon, eller hur skulle någon annan, när alla människor är olika.

Hon har alltid haft kroppen och håret. Men nu har hon kanske hittat glöden. Den som får hennes hy att skina inifrån och hennes ögon att brinna. Varför? För att hon äntligen har börjat visa vem hon är. 

Hon vet inte om de andra kommer att tycka om henne såhär. Men hon är färdig att ta den risken, för hon är kär i känslan av att älska sig själv.