I en korsning.

En jappe frågade mig på lördagen då vi stod ute och rökte (jag röker inte, men jag var med och umgicks så att han slapp vara helt ensam).

- Mitä sä teet?

Jag berättade att jag studerar på Hanken, men att jag för tillfället sommarjobbar.

- Niin, mut mitä sä siis tällä hetkellä teet?

Jag sa att jag inte vet. Att hela mitt liv är slaget i spillror, att jag inte vet vad jag skall göra.

- Ai mites nyt sillee?

Jag tittade på Anni. Jag hade ingen aning om hur jag skulle formulera mig. Anni räddade mig ur situationen och sade: Sen tiimikaveri kuoli viime viikonloppuna.
Han beklagade sig occh så började vi tala om helt andra grejer.

Men jag började tänka på det idag. Jag står i ett vägskäl nu. I ett där jag måste välja. Och för mig känns det som om jag väljer vem jag vill vara. Jag väljer vem jag vill utformas till, hur människor kommer att se på mig, hur mitt liv kommer att se ut.

Oftast behöver vi inte välja. Livet för oss mot den väg som ödet anser att är rätt. Men denhär gången, istället för att skjuta på mig i ryggen, så har ödet lämnat mig ensam. Och för första gången i mitt liv måste jag påriktigt välja. Och jag är attans rädd.

För valet står mellan någonting som jag redan kan, någonting som jag vet utan och innan, och mellan någonting helt nytt. Vi människor är nyfikna. Det nya och oupptäckta lockar mig. Men samtidigt, så är jag rädd. För vad om det inte är lika bra, vad om det inte uppfyller samma saker som jag redan har prövat.

För jag vet att jag älskar det som jag redan kan. Men, jag vill pröva på nya saker. Det lockar och drar i mig. Och det vill inte lämna mig ifred.

Kanske jag kan få allt. Kanske allting går att kombinera, bara jag planerar det ordentligt. Kanske det går att ordna.

Men för tillfället tänker jag inte göra någonting. Jag måste tala om dethär med mina vänner. Jag måste fundera igenom det själv, många gånger. Och jag måste lyssna på mitt hjärta. För det vad mitt hjärta säger betyder mest i denhär frågan.

Is this us?