En gång var det du och jag, du och jag.

Idag hämtade jag Carrys träns och sadel från stallet. Jag putsade och oljade dem alla. Jag började med tränset, sen kandaret, sadeln, sadelgjorden och till sist grimmorna. 

Halvvägs genom kandaret började det kännas konstigt. Då jag kommit så långt att jag började olja sadeln kunde jag inte tala mera. För det kändes så underligt. Och nu, då jag hängt upp hans träns och grimmor på min skåpdörr, och sedan ennu satt fast vår sista gemensamma rosett i kandaret så vet jag inte vad jag skall säga. 

För dethär känns inte rätt. Hans träns skall inte hänga här i mitt rum, inte sådär rena och glänsande. Dom skall vara på hans huvud, med vitt lödder från en svettig träning, på kanterna. Med skum på nosremmen, då han viftat på huvudet då han tyckt att piruettövningarna varit jobbiga. 

Samtidigt så är de otroligt vackra. För de symboliserar allt vi gått igenom. Varenda träning och varenda tävling. De finns en frid över dem, någonting som får mig att känna att han har det bra, att en liten del av honom finns i dem. Och därför låter jag dem hänga kvar. För de ger mig ro, ett lugn.

Ikväll lyssnar jag på vår KÜR musik. Aldrig någonsing har den varit så vacker. Som nu, då jag sitter här och tänker på honom.