För vi var inte som de andra

Hej på er. Hur mår ni?

För tillfället har jag svårt att svara på den frågan. Jag vet inte hur jag mår. Jag kan inte beskriva hur det känns. 

Men jag har tänkt. Att för tillfället så är alla känslor okej. Det är okej att skratta och le, att känna sig glad. Det är okej att en stund senare vara ledsen och gråta, för att sedan nästa stund vara helt förbannad. Jag måste vara snäll och förstående mot mig själv. Jag tänker inte ställa några krav på mig själv, utan känna just så som det känns. För det är allt okej.

Jag känner mig så trött. Jag vet att jag är stark, att jag kommer att ställa mig upp, borsta bort smutsen från knäna och gå vidare rak i ryggen. Men inte ännu. Jag orkar inte ta itu med allting som krävs för att jag skall kunna stiga upp från marken. För tillfället vill jag bara ligga här, med den kalla vägen mot min kind och höra mina egna andetag. Utan att någon kommer och försöka stötta mig, dra i mig eller viska tröstande ord. Eller ja, man får göra allt dedär, bara man inte antar att jag kommer att svara. 

Och jag har en känsla av att jag bara vill bli lämnad i fred. Att jag inte vill ha all den kärlek som hälls över mig, av att jag inte vill ha all den omtanken. För jag har alltid måstat stå på egna ben, alltid klara mig själv.
Och samtidigt, så vill jag aldrig släppa taget om vissa personer. Jag skulle vilja ha dem runt mig dygnets alla timmar, jag skulle vilja att de skulle sova bredved mig. För med dem, så känner jag mig lite helare. Med dem ser jag mig inte som en splittrad, genomskinlig bild av mig själv. Nej, då jag är med dem, så kan jag andas lite lättare, le lite oftare och glömma lite flera sekunder. Det är inte hopp och det är inte lycka. Det är någonting liknande, men mycket mindre.

Och det får mig att känna mig trygg. Jag är för trött för att röra på mig, för trött för att orka ta itu med att ordna upp mitt liv som för tillfället ser ut som splittrat glas. Men jag vet, att tids nog kommer jag ta mig upp och orka se hur glassplittret tränger in sig i min hud, hur det svider och se hur mitt röda blod rinner ner för mina fingrar då jag försöker få tag om mitt förändrade liv. Men före det, så tänker jag ligga här och känna glasets svalka mot min kind en stund till.