Jag vet aldrig vad jag skall säga? Mina ben ser dåliga ut i dehär byxorna? Att jag alltid skall säga så konstiga saker? Varför kan jag aldrig vara normal?
Det är så lätt att kritisera sig själv, att se alla dåliga saker i efterhand. Samtidigt som människor tycks ha otroligt svårt för att se de goda sakerna oberoende om de sker nu eller redan har skett.
Hur skall vi någonsing kunna utvecklas som människor om vi bara mollar ner oss själva? Om vi inte inser att det är våra fel, och hur vi behandlar dem som gör oss till vem vi är. Kanske fel är helt fel ord. Fel står för någonting negativt, någonting icke-velat. Och felen finns ju till för att vi nästa gång skall göra rätt. Felen är det som får oss att falla ihop för att sedan ta oss upp pånytt. Hur skulle mänskligheten se ut om ingen någonsing skulle misslyckas eller falla? Om alla hela tiden skulle gå med hakan uppe och ha starkt självförtroende?
Själv så tycker jag att de mest intressanta människor är de som har detdär djupet. Det djupet som man får när man vet hur det är att vara skadad. När man har detdär mörka som lyser igenom fast man försöker dölja det. Det mörka som visar att man misslyckats, att man inte alltid gått med huvudet högt.
Men vem säger att man egentligen måste dölja det? Skadar det att visa vad man gått igenom? Är det inte ens historia och det att man accepterar att det inte alltid varit lätt som bevisar hur stark man egentligen är? Är inte det om någonting självförtroende, att man vågar visa att man inte alltid varit duktig. Och att man kanske inte ennu är det, men att man endå vågar vara sig själv.
Ja, såklart så skall man inte genast berätta åt en ny bekantskap ens mörkaste ögonblick i livet.
Men, man behöver inte försöka dölja sina djupare sidor. Istället skall man vara stolt över dem. För man har upplevt någonting som många inte har gjort. Kanske inte någonting man är glad över, kanske inte någonting som alla tycker om. Men de människor som är värda att ha som vänner, kommer att uppskatta dig mycket mera då du vågar skala av dig dina lager av försök att dölja din skrovliga yta. För det är vackert med gropar och skuggor. Det finns någonting spännande i dem. Man tröttnar aldrig på någon som kan visa upp olika nyanser. Det gör man på någon som har en spegelblank yta. Varför? För den är likadan varje dag. Någon med skuggor ändrar beroende på hur solen lyser.


Ei kommentteja:
Lähetä kommentti