Skolstart

En vecka kvar tills skolan börjar. Jag tar vara på varje ledig minut, tar det lugnt hemma eller bara promenerar i stan. Jag gosar med Ronja och jag kysser N några gånger lite extra. För om 7 dagar, då sätter kandiprojektet igång, då skall jag läsa 3 olika kurser och alla fester avlöser varandra.

Jag oroar mig inte. Inte för någonting av detdär. Oron som finns i min bröstkorg beror på någonting helt annat.

Den beror på att jag känner att jag inte passar in. I min skola. Studierna är helt rätt, och vissa av mina vänner är helt rätt. Där finns personer som jag ser framemot att träffa, höra om hur deras sommar varit, höra deras planer inför hösten.

Men så finns där också personerna, som är för skrikiga, för färgstarka, för på. I deras grupp känner jag mig inte hemma. Och endå, så hänger jag där. Varför? För att jag inte är tillräckligt stark för att sätta ner foten. För att det är den gruppen som är populär. Men den får mig att krypa in i mig själv, får mig att tappa bort mig, att blekans bort. De är alla så sönder, att jag inte kan bygga ihop mig själv. Och varje gång, då jag tror att jag är stark nog, så blir jag osäker tillsammans med dem. Jag borde bara hålla mig borta.

Som tur så har jag en massa andra vänner. Vänner som får mig att lysa starkare, tillsammans med dem. Vänner där jag kan vara helt mig själv, rakt igenom, utan att någon ifrågasätter eller tittar snett. Dem älskar jag. Och dem skall jag hålla i hårt. För de är de som förlänger mitt liv med sina skratt och leenden.