Fuck you, and you, and you! Just fuck everyone!

Vet ni dendär känslan när ni försöker intala er själva om att någonting är helt okej, om att ni klarar er om att ni är duktiga precis som ni är. Jag lyckades lura mig själv allt detta hela morgonen, förmiddagen och eftermiddagen. Efter det gick det inte mera.

För jag är förbannad. Arg och besviken. Det finns en ilska i mig som jag inte vet vad jag skall göra åt. Jag föröker intala mig själv av att det inte gör någonting, om att vi är lika duktiga endå, om att det inte spelar någon roll. Men för helveter, det spelar roll!

Vad är det jag yrar om? Jo, jag talar om att snubbla 2 cm före mållinjen. Av att slarva bort sin chans. Av att inse alvaret när det redan är över. Av att vara så arg på sig själv, på att man om och om igen gör samma dumma fel.

Men också om att vara besviken. Att påriktigt vara ledsen över att man inte får vara med. Av att ens gamla sår igen rivs upp, de som nyss började läka så fint. Att vara så ledsen över sig själv, att man vet att det kommer att svida hela ens liv. Och det bara på grund av att man inte hade dendär lilla turen med sig.

Jag vet inte. Jag kan inte förklara dethär. Det tar bara så ont, jag känner mig så orättvist behandlad och jag vet inte hur jag skall få bort denhär känslan. Det var jag som skulle vara där, det var vi som skulle resa och jag kan bara inte fatta att det inte kommer ske. Vi var så nära, och nu är det så långt borta. Jag är bara förbannad. Och jag kan inte ta revansch, det är inte samma sak. För när man tar revansch, betyder det att man redan en gång förlorat. Och vi är inga förlorare!

& she's the girl
with her middle
finger in the air.
cause for the first time
she doesn't care

För att det är okej att ibland vara en dålig förlorare.