I just realised that I was cold and that I didn't looked you in the eyes. When all I wanted to do was kiss you and tell you that you're gorgeus.

Jag led länge av prestationsångest då jag skulle tävla. Jag var rädd för att misslyckas, för att jag skulle rida in på banan och märka att allting kommer att skita sig. Att jag bara skulle sitta där, rörelse efter rörelse, och känna hur jag inte kunde inverka eller korrigera någonting. Till slut gick det så långt att jag blev nervös för känslan att bli nervös. Jag blev helt enkelt rädd för att bli nervös. Och tror ni inte, att jag då blev om möjligt ennu mera nervös? För då man hela tiden tänker på att uj, jag vill inte känna en känsla, jag vill inte hamna där, jag måste se till att det inte blir så, så blir det ju till att man hela tiden tänker på det man egentligen inte borde tänka på. 

Jag gick hos en idrottspsykolog för att försöka få kontroll över detta. Vi försökte bygga upp en rutin för varje tävling, så att jag skulle känna mig trygg. Men för mig, som går så mycket på känsla i allting jag gör, så fungerade det inte. Jag blev rädd för att jag inte skulle hitta dendär "rätta" känslan, att jag skulle misslyckas i mina förberedelser.

Det hela slutade med att jag skippade hela förra tävlingssäsongen. Efter ett halvt år startade jag för första gången på nytt och skrapade upp knäna ett par gånger till. Efter det slopade jag alla mina rutiner och vanor, alla försök till att hitta en viss känsla och sedan krampaktigt hålla i i den. Jag bara körde. Om jag kände för att lyssna till en viss sång så gjorde jag det. Om jag istället ville snacka skit med en kompis vid hoppbanan en timme före min start så gjorde jag det. Jag skalade bort alla mina krav, slutade göra tankesritter och mentala övningar. Jag läste in mig på programmet en dag före. Jag slutade sätta upp mål, hade inga förhoppningar för någonting. Och det gav otroliga resultat. Tack vare dethär har jag uppnått en fjärde placering i YR SM i år och två stycken internationella placeringar. Jag har kunnat rida inne på banan, och jag har kunnat le på tävlingsdagen. Jag har sluppit allt dedär spännande som tävlandet för innebar. Jag behöver inte tänka mera, jag bara gör. Och det är då som man får resultat. När man slutar tänka.

Igår funderade jag vidare över en diskussion som vi hade med Allu på söndagen om min mignelångest. Jag är i samma situation med minglandet och lära känna nya människor situationer som jag var förra hösten med mitt tävlande. Jag har kommit över fasen då man bara panikerar och krampaktigt försöker leta efter någonting som inte finns. Jag är där var jag ennu lite försöker hitta ett mönster, jag är fortfarande för rädd för att kasta mig i vattnet utan en livboj. Men sanningen är att det är just livbojen som drar mig neråt, som begränsar mig. Bara jag vågar, så skall jag släppa taget, ta ett par simtag och säkert ett par kallsupar på vägen, men sedan kommer jag att kunna lägga mig på rygg och bara flyta omkring. Jag måste sluta ha en massa förväntningar och lära mig att sätta stopp då mina tankar för mig för långt bort. Samtidigt som jag måste förbereda mig i lagom mått.  

Men jag är inte orolig. För jag har övervunnit en sånhär rädsla förut. Jag har lyckats komma över min tävlingsångest, och det är jag verkligen stolt över. Klart att jag blir nervös, klart att det pirrar fortfarande. Men jag vet att jag klarar av det. För jag har gjort det förut. Och på samma sätt, som jag har kommit över min tävlingsångest, så kommer jag att komma över min mingelångest. För då man gör en sak på nytt, som man gjort förut och som man lyckats med, så är det mycket lättare än att lyckas för första gången med någonting som man annars alltid misslyckats med.