Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva ner i dethär inläggt. så mycket som jag skulle villa inkludera, så mycket jag skulle vilja att ni skulle förstå.
Livet är så otroligt kort. Så många drömmar vi alla vill uppfylla. Så många saker vi vill pröva på, så många människor vi vill lära känna. Så mycket vi vill hinna lära oss.
Min största rädsla är att om tio år titta tillbaka på vad jag gjort och ångra att jag inte prövade på någonting. Ångra att jag inte försökte, inte gav mitt bästa, inte sökte med. Hellre tittar jag tillbaka på mitt liv och funderar att hur dum får man vara. Jag kan ärligt säga att jag inte ångrar någonting i mitt liv, även om det har innehållit en hel massa töntiga och generande situationer.
Men vi lär oss. Det gäller att lära sig att bara rycka på axlarna, borsta bort snön från byxorna och skratta åt sig själv. För det är en konst, att pröva på även om man vet att man kanske tappar ansiktet, att testa även om man vet att det kan få en att se korkad ut. Att våga göra pånytt fast man redan en gång misslyckats. Det är på det sättet som man hittar sig själv. Genom att våga bjuda på sig själv, våga visa vem man påriktigt är. Genom att skratta då man vill skratta, genom att gråta då man känner för att gråta. Utan att bry sig om vad andra tänker om en.
Och då, då man bjuder på sig själv, det är då man hittar andra människor som också bjuder på sig själv. Jag har aldrig träffat så underbara människor som jag gjort i år. Dom är varendaste en sig själv, dom är så äkta och varma. Och jag har aldrig känt mig så säker på vem jag är. Jag mår så bra, och det är endast tack vare alla mina fantastiska vänner. Som vågar visa att det är så viktigt, så roligt och så fantastiskt vackert att vara sig själv.
Så lyft upp era hakor, titta på månen och viska att nu kommer jag och tar dig. Håll dina vänner hårt i handen, och släpp aldrig taget. För ni stöttar varandra. Ni håller varandra stående medan det blåser runt er. Och mitt i stormen, kan ni le mot varandra och konstatera att ni inte har en aning om var ni är, varifrån ni kommit eller vart ni är påväg. Men att det inte spelar någon roll, för ni har varandra. Och tillsammans, då är ni alltid trygga.
Jättefint skrivet, speciellt sista stycket! Men jag tycker också att det är viktigt att våga "ge upp" (d.v.s. byta riktning, koncentrera sig på något annat) ibland. Alltid klarar man inte av allt. Man måste inte alltid hoppa från de högsta höjderna, inte alltid tvinga sig själv ur sin bekvämlighetszon. Men alla ska få göra som de vill förstås :)
VastaaPoistaNu börjar jag låta som nån psykolog fast jag är samhällsvetare to be så jag sätter punkt här :P Vi ses!