Jag drömmer om fester, om champagne och glittrande klänningar. Jag drömmer om en lägenhet som känns som jag, med vackra gardiner och uppvärmt stengolv i köket. Jag drömmer om ett bra jobb, på ett chickt kontor och en massa trevliga arbetskamrater. Jag drömmer om en takvåning med balkong och takfönster i New York. Jag drömmer om solsemestrar till Thailand och galopptävlingar i Dubai. Allting tillsammans med en man som är charmig, sexig och underhållande.
Jag har så många planer och visioner om framtiden. Dom är så stora och kräver så mycket effort att jag inte vet om jag någonsing kommer att uppnå dem. Men samtidigt, så vet jag att om man jobbar hårt och satsar rätt så kan man uppnå häpnadsväckande resultat. Så varför tvivlar jag?
Jo, för att vi har enda sedan barnsben lärt oss att livet är svårt. Att drömmar oftast inte går i uppfyllelse och att fantasier oftast hålls som det. Som fantasier. Men varför? Vem tjänar på det att människor som har drömmar och visioner att börja tvivla?
Ja, det sägs att då ingen annan tror på sig själv så skall man tro på sig själv. Men då man alltför många gånger har hört att någonting inte är möjligt, då man alltför ofta fått höra att det är en fin dröm men den aldrig kommer bli sann, så börjar man tvivla. För tänk om det är så, att alla andra har rätt och man själv har fel fast det verkar logiskt åt andra hållet.
Och även om människor inte skulle se ner på en för ens drömmar, så är det oftast följdfrågan som gör att jag låter bli att berätta om mina tankar och funderingar. Hur tänker du förverkliga det? Hur tänker du göra dina drömmar till verklighet?
Ärligt talat, så har jag ingen aning. Jag har aldrig varit i NY, min nuvarande lägenhet är helt för liten för mina inredningidéer och jag har inga kontakter till personer som bjuds på galakvällar. Så mina framtids utsikter är kanske inte de allra ljusaste.
Men samtidigt, så känner jag att jag hela tiden jobbar åt rätt håll. Jag vet, att bara man jobbar hårt så lyckas man. Jadå, man kommer många gånger ligga i leran och funder på varför man sätter ner så mycket krafter på en sak. Men känslan då man uppnår någonting som man länge strävat mot är svår att slå.
Men vad om du inte lyckas?
Än sen då, vem bryr sig? Då måste man antingen fundera om eller pröva pånytt. Båda är lika bra alternativ. Det är lika modigt att våga medge att man misslyckats och tänker ändra på någonting som att skaka av sig misslyckandet, samla krafterna på nytt och försöka en gång till.
Men för att våga pånytt så krävs det ofta någon att hålla i. Någon att stöda sig på då det blåser, någon som säger att "kom igen, du kan göra det." Eller att ha någon som kramar om en då mman misslyckats och alla ens planer har gått i kras. Då behöver man någon som tar en i handen, tittar en i ögonen och säger "Äsch, strunt i det. Torka tårarna och höj blicken. Nu satsar vi på någonting annat, någonting som kommer bli mycket bättre."
Och det är därför så otroligt viktigt att hitta de människor som stöder en då man själv tvivlar. Omge dig själv med personer som du ser upp till, som inspirerar dig och som vågar tänka lite större än andra. Skippa dom som drar ner dig bara för att dom själva är rädda för sina drömmar.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti