Kaikelle on lokero, pienen pieni komero
Hiljainen ja näkymätön laki se on"
Meningar från Antti Tuiskus nya sång Rakkaus on.
Livet är så lustigt. Man tror att allting är så uppordnat, snyggt och prydligt. Allt är ordnat i sina egna fack. Reglerna är spegelklara, ens relationer till andra människor är helt tydliga.
Men så händer någonting. Alla de olika relationerna blandas ihop. Man upplever nya situationer med gamla bekanta, gamla situationer med nya människor. Allting vänds in och ut, och man blir helt förskräckt.
Och då har man två val. Allting att panikera, eller att ta ett chillpill och leva med det att hela denhär världen är helt uppochnervänd.
Jag har varit i denhär situationen. Då jag började Hanken blandades en massa olika sorters relationer med varandra. Det var gymnasiekompisar, gamla familjebekanta, släktingar och nya kompisar. Alla ens gamla mönster rördes om och blev blandade med varandra. Dessutom var alla dessa olika relationer i samspel med varandra.
Jag blev orolig. För jag hade inte kontroll över situationen. Jag har alltid gillat att ha koppi på saker, att kunna definiera allting med enkla termer och ha klara platser för relationer och saker i mitt liv. Men, gulishösten vände in och ut på alla mina lådor, kastade alla grejer på golvet och slängde tillbaka dem huller om buller. I ett skede var allting så råddigt att jag skulle ha velat sätta mig ner och gråta.
Men så var det någonting som fick mig att tänka om. Jag kan inte kräva att jag ska ha kontroll över allt, då kommer det sluta med att allting förstörs och så står jag ensam. Jag kan inte hindra nån, jag kan inte bestämma något för nån annan. Så istället för att panikera och vara förtvivlad, så måste jag tvinga mig själv till att andas djupt och bara titta på.
För vem kräver egentligen att du måste ha en definition på ett förhållande? Varför våndas över någonting som du inte kan bestämma över?
Det var svårt. Det är aldrig lätt att släppa taget om något som man är van vid. Men det har lett till att jag lärt mig att slappna av på ett helt annat sätt än förrut. Både med personrelationer, men också med andra saker. Att jag inte behöver ha stenhård koppi på allt, att jag inte behöver ha ordning på varendaste liten sak. Att det ibland är helt bra att bara låta saker ha sin gång, att de nog reder ut sig tillslut. Och, att det kan vara ganska så underhållande när man slutar sätta definitioner på allting.
Aa, och Antti Tuiskus biisi hittar ni här under:
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti