Jag sitter och tänker. I mitt flickrum, med Petra Marklunds senaste låtar spelande från datorn och fönstret uppe. Jag hör fåglarrna i skogen, just så har de låtit enda sen jag varit liten. Min säng känns helt likadan som den alltid kännats, fårskinnet på golvet kittlar mitt fotbotten precis så som det har alltid gjort.
Endå är jag annorlunda. Vi ändras varje dag, vi är aldrig den samma som vi var igår. Våra tankar ändrar hela tiden.
Jag är en människa som fokuserar min tanke på ett område under en viss tid, sedan glömmer jag bort saken och tänker inte vidare. För tillfället har jag komplicerade tankar i huvudet. Saker som jag skulle vilja pröva på, människor som jag skulle vilja utveckla mitt förhållande med. Förhållanden som jag är rädd att håller på att ta slut, osäkerhet inför stora beslut. Samtidigt en beslutsamhet om att jag skall ordna upp allting, att allting kommer att ordna sig. Men att det inte kommer att gå av sig själv, utan att jag måste utmana mig, gå lite emot min natur för att garantera att jag inte kommer att flippa ut och rådda ihop allting. en beslutsamhet av att jag måste lite släppa på greppet och bara ha sin gång. Göra först, och först efter sommaren känna efter hur det påriktigt känns. För om man hela tiden känner efter, söker efter tecken på lycka eller tristess, så blir man helt förvirrad. Bättre att bara låta det vara, njuta av sommaren och av vad den har att ge en. Men endå lite vuxnare än förr, då dethär rummet ennu var mitt enda hem.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti