På grund av min bakgrund, på grund av svårigheter i skolan och på grund av en massa andra saker så har jag aldrig fått detdär självklara självförtroendet som de allra flesta människor har. Självförtroendet som gör att det lyser om dem innifrån och som får dem att vara så säkra på sin sak. Jag har aldrig fått det. Jag dömer ingen, och jag kan inte göra någonting annat än acceptera mitt förflutna. Men det att jag gång på gång har tagits ner på jorden, fått smaka på gruset och sedan själv fått stå upp på mina ben, borsta bort gruset från knäna och plåstra ihop mina sår med för små plåster har lett till att det sitter spår på min kropp.
Jag lyckades bygga ihop mig själv ganska så bra under gymnasietiden. Jag lyckades hitta riktiga kompisar, lyckades bli omtyckt och lyckades hitta ett ställe där jag kände mig bekväm. Men se, märker ni att jag skriver lyckades. För mig är det som för vissa människor är helt självklart, en prestation. För mig är det en prestation att hitta vänner, och då att bli vän med "rätt" person. Och dethär är någonting som jag också måste jobba på. För det skall inte behöva vara det, det skall inte vara så.
Sedan började jag förra året studera. Och herregud, vad hårt allting gick framåt. Jag fick en massa nya bekantskaper, sattes i en massa nya situationer och snurrades runt. Jag var helt borta. Hela hösten gick i ett enda rus utan att jag hann tänka en sekund. Allting kändes underbart, spännande och helt otroligt. Men samtidigt, nu när jag tänker på det, så suddades lite av mig själv bort. För alla mina nya vänner har så stort självförtroende och är så starka att de går sin egen väg, de kör bara framåt utan att bry sig om vad andra tycker och tänker om det. Och det är bra. Det är så det skall vara. Men för mig, som inte ennu riktigt är där, som fortfarande mot min vilja försöker anpassa mig efter den person som jag umgås med, blev det för många olika saker att hålla koppi på.
Så under våren blev det inte bra. För det blev för mycket tid att tänka. Jag hann börja tvivla. På hösten fanns det inte tid för det. Men nu togs jag lite bort ur hela den världen, för det fanns inte hela tiden en massa saker som man kunde dränka sina tankar i. Och det fick mig att börja tvivla. Tvivla på vem jag är, vad jag vill, vad jag behöver.
Och då jag börjar tvivla, då får jag påriktigt panik. Jag höll på att göra slut på min relation med en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag höll på att skicka iväg C för att jag trodde att jag borde leva som någon annan. Jag höll på att riva mitt egna liv i tusen bitar, och bara därför för att jag var så osäker på vad jag egentligen borde vara. På hur jag borde vara för att andra människor skulle tycka om mig.
Som tur, så fick allt dethär en vändpunkt. Det tog så förbaskat ont när jag försökte dra mitt hjärta itu med mina egna händer, att jag insåg att det kan inte vara rätt när det skär såhär. Jag fick känslan av att herregud, vad håller jag på med. Jag kan inte ändra upp och ner på allting bara för att jag vill vara alla andra människor till lags. För då tappar jag ju bort mig själv. Och om jag är borttappad, så kan jag inte anta att någon annan skall kunna tycka om mig för den jag är. Jag måste kunna få vara med dom människorna som jag tycker om utan att någon talar illa om det. Jag måste lära mig att göra en så enkel sak att texta en person utan att tycka att jag är jobbig. Jag måste börja bygga upp mitt självförtroende igen, jag måste hitta en grund att stå på. Jag måste kunna börja visa åt människor att jag bryr mig om dem utan att genast inbilla mig att jag är jobbig. Och allt dethär, det går inte att genomföra om jag inte slutar bry mig om vad andra människor tycker.
 |
| Du vänder, du ler Du andas, du tar ett kliv fram Ett till mot ditt nya liv Kanske fånigt att säga men jag har aldrig vart så stolt... ...Som just ikväll |
Du skriver jätte bra om dina tankar!
VastaaPoista