För att det är det som jag älskar

Det är över nu. Jag har stigit upp, lyft min haka och jag ler igen. 

För jag har bestämt mig. Jag hör till denhär världen. Det är här, bland hästarna och mina kompisar, som jag kan vara mig själv. Det är dags för mig att hitta en ny vän, en ny tävlingskamrat och en ny teammedlem. med betoning på ny. carry får jag aldrig tillbaka, och det kommer aldrig finnas någon som han. Men, det finns helt säkert en häst som vi kan bilda ett nytt team med. En häst som behöver och ger kärlek, en häst som kan bli min nya vän.

Hur kom jag fram till dethär? Hur beslöt jag mig? Vi var nu i helgen i Skåne och tittade på Falsterbo Horse Show. Och då jag satt där, på dressyrläktaren och kände hur kalla kårar gick uppför min rygg då Patrik Kittel red sin KÜR på Scandic, så bara visste jag. Att jag inte är klar, att jag älskar denhär världen. Att jag älskar dressyr och att jag älskar hästar. Det innfann sig ett inre lugn, för jag visste att ingeting annat spelar någon roll. För det finns inga andra bra valmöjligheter. För det är här jag hör hemma. 

För om jag slutar nu, så tappar jag bort mig själv. Jag kommer vandra omkring i en dimma, och snart kommer jag inte känna igen mig själv mera. Jag kommer itne veta vem jag är. Jag kommer vara tom och full av hål. Jag kan fylla dom hålena med en massa andra saker, det är inget problem. Men jag vet redan nu, utan att ha prövat, att det inte kommer göra mig lycklig. Att det inte kommer ge samma känsla som då man får rida sin KÜR i SM final eller bara gosa tillsammans i stallet.

When riding a horse, we borrow freedom